Jesper Svenbro:
Vingårdsmannen och hans söner
Albert Bonniers förlag
"Du kan ärva en bok / men inte dess mening. / Finnandet ligger i sökandet. / Meningen uppstår / i dig."
Jesper Svenbros ord i "Vingårdsmannen och hans söner" lyckas övertyga mig vartenda ett. Hans nya dikter har som utgångspunkt ett Jesusord i det apokryfiska Thomasevangeliet, återfunnet i ett lerkrus i Egypten 1945.
Detta "logion" är i sin tur en tolkning. I Aisopos fabel om vingårdsmannen uppmanas hans söner att söka efter en gömd skatt i vingården. De hittar ingen, men jorden luckras upp och ger flerfaldig utdelning. Ergo: Arbetet är människans skatt.
I "Vingårdsmannen och hans söner" tvingas läsaren med icke-våld att inse samma sak. Det skrivna är ingenting ensamt. Meningen uppstår i dig. Vilket fruktansvärt ansvar, utbrister Svenbro. Och fortsätter i en typisk epifani: "som om ditt eget liv / vore sammanhanget / där ordet ska födas!"
Svenbro är litteraturforskare. Hans tolkning av den gamla koptiska handskriften undandrar sig min bedömningsförmåga. Det gör däremot inte hans dikt. Lättlärd och icke-strofisk resonerar den sig framåt, i förtrolighet och exegetisk mak. Textbro knyts till textbro, tills man står där med full utsikt.
Man kunde lätt tänka sig att vilken annan diktare som helst med samma metodologiska anspråk skulle fjärma sig redan i anslaget. Jesper Svenbros kanske allra största förtjänst är hans förmåga att ta ner dikten på jorden utan att banalisera den. Han förenklar, visst, men sammantagna skänker dikterna en djupare känsla av förståelse för vad jag hittills bara anat och vagt haft en andrahandsuppfattning om.
"Vingårdsmannen och hans söner" går till källorna. Det innebär i Svenbros fall att inte stanna där. Drivkraften, misstänker han, är en vägran att ärva. Sedan tänker han om för att pröva också den tankens hållfasthet.
Pappa pastorns ord ekar. Guds ord likaså. Meningen uppstår i dig.