Svensk kvinnohistoria genom mormorsliv

Först ut var mammorna när svenska författare började skärskåda sin bakgrund. De sågs inte med särskilt blida ögon, särskilt inte i jämförelse med de senaste boksäsongernas ömsinta pappaporträtt. Hur är det då med mormödrarna - för nu är det deras tur?

Schablonbilden må skifta men upplevelsen av mormor tycks vara likartad: hon som alltid omfattar barnet med förståelse, kärlek och, inte minst, tid.

Barnets perspektiv har naturligtvis också varit utgångspunkten för de tolv författare och journalister som skrivit boken "Min mormors historia". Men egna minnen har kompletterats med andras vittnesmål samt fakta hämtade från släktforskning, gamla brev m m, och så har hela livsberättelser vuxit fram.

Varje författare ger sitt antologibidrag personlig prägel men kvalitén på texterna skiftar.

Kvinnohistoria har det sannerligen blivit, speglande en lång och viktig tidsperiod. Äldsta mormodern (Birgitta Stenbergs), Alma, levde mellan 1875 och 1943, den näst yngsta (Maria Svelands), Karin Larsson, mellan 1915 och 1975. I flera fall skymtar dessutom en mormorsmor eller farfarsmor.

Den geografiska spridningen är stor, men alla är präglade av ett samhälle där klass och kön avgjorde livet. Tidiga giftermål, sex--sju barn, tungt slit för de flesta. Ett eget, självständigt liv med yrke för ett fåtal. I ett par fall skilsmässa - på 30-talet fortfarande en skandal i småborgerligheten.

Här finns de omyndiga och ordlösa men också de starka, orädda och livsbejakande. De som stod ut, tåliga och lojala, och de som vågade ta för sig. Imponerande är Vera Rolander, Åsa Linderborgs mormor - "matriarken i en släkt där man aldrig har skämts för att ta ställning".

Men alla är de värda att hyllas. Och alla har de rätt att få sin historia berättad. (Precis som din eller min mormor.) Därför känner man vanmakten hos Bodil Malmsten för att det språk som var "mommas" och hennes eget i tidig barndom förintades. Och hos Maria Sveland inför mormoderns icke-historia. Att hon redovisar den ändå blir ett talande bevis på djupgående klasskillnader.

Birgitta Stenberg har valt en annan väg; hon diktar sin mormor (som får vara efternamnslös) en erotisk historia med lesbiskt inslag. Integritetskränkande? Bara om man inte accepterar att det är stenbergsk fiktion.