Clara Diesen:
Staden din resa
Albert Bonniers förlag
Eva Ribich:
Ljuset kommer in underifrån
Albert Bonniers förlag
Sara Hallström:
Rötter smälter
Norstedts
Susanne Holmgren:
Verklighetsmaskineriet
Kabusa
Både som författare och regissör har Clara Diesen (född 1972) sysslat med dramatik. Fast hennes andra diktsamling, "Staden din resa", påminner mera om en lågmäld och långsam film i kärlekens, vemodets och upprepningarnas tecken: avskeden, längtan, svartsjukan.
Trots att diktavdelningarnas dateringar sträcker över närmare två decennier - från en tonårsförälskelse och framåt - sker det ingen nämnvärd utveckling. Allt är sagt och kan bara sägas igen: "du kände mig/ sådan jag var." Det är innesluten poesi, tematiskt enhetlig, men den utesluter knappast speglingseffekten hos läsare som vägrar glömma förlusten.
Eva Ribich (f 1966) vägrar glömma barndomen, eller hellre barnets konkreta värld: blåbären, barken på stammen, skridskorna, snötunneln, båten, trossen. Hennes fjärde samling, "Ljuset kommer in underifrån", är kort och konsekvent, stillsam och nästan tyst, men trogen barnets taktila möten med tingen och de underförstådda vuxenförmaningarna. Och ögats upptäckter.
Det är minimalism och konkretion av fint märke, inte minst därför att Ribich utan omskrivningar och tillrättalägganden går rakt på sak och samtidigt låter dikten andas med barnet: allt är nytt och stort, därför får inget utanför den omedelbara synkretsen störa. Mot slutet anas dock vidgning och hot: "Här mellan staketet och huset syns inte jag. Ingen skulle märka om jag försvann. Om jag gick över staketet och in i skogen..."
Som vore hon besläktad med Ribich kan Susanne Holmgren (f 1960) skriva: "Att förstå är att bli mindre, att bli som luft, att ge plats." Men det är bara ett av otaliga uttryckssätt i denna hennes andra diktsamling, "Verklighetsmaskineriet". Och vilken överraskning, åtminstone för mig som missade debutverket.
Holmgren visar sig vara en mångförslagen och formidabel författare. Att jag skriver författare i stället för poet beror inte på att sinnlighet och lyriskt temperament fattas henne, utan på att hon är så bred och skarp, likt en filosof och essäist som valt diktens form för djuplodande undersökningar av förhållandet mellan språk och värld, tanke och känsla, natur och kultur.
Det är kommenterande, reflekterande, resonerande texter inom det metapoetiska fältet och det är både intellektuellt och konstfärdigt, intelligent och ömsint. Smart utan att vara kalkylerat, aforistiskt och självsäkert utan att vara spetsfundigt och spekulativt. På sina håll dessutom samtids- och kulturkritiskt på ett sätt som förenar skalpellen med humorn. Vässad värme. Holmgren framstår som en ovanligt mogen människa och hart när outtömlig samtalspartner.
Utan att dra stora växlar kan det konstateras att Diesen och Ribich, vilka bägge månar om det avrundade och renodlade, är bosatta i Stockholm, medan Holmgren och Sara Hallström, bägge från Göteborg, är mera expansiva och slitstarka, tåligare för många omläsningar.
Hallström (f 1979) är inte lika transparent som Holmgren, snarare dunkel och oroande. Men i likhet med debutsamlingen är hennes andra, "Rötter smälter", skriven närmare blodet än bläcket, med hungern och allvaret som bränsle.
Samlingen har drag av sorgearbete - någon närstående har med viss sannolikhet dött - men även av en större och längre ihärdighet kring blodets, hembygdens och (språk)rötternas betydelse för de subtila skillnaderna mellan psykologins band och bindningar, eller den existentiella mellan hem- och återkomst. Det är hårt och mjukt på samma gång, vilt och milt, och i en fundamental mening sanningssökande på ett fysiskt, föga besjälat vis:
"Att komma nära någon är att märka om de luktar godare eller/ äckligare än en själv, mycket godare eller mycket äckligare."
Jan Karlsson