Ett kilo hallonbåtar och en resa till Stockholm ger Mikko Virtanen hans livs första Sverigeeufori. Till och med spyorna välkomnas: "även på vägen upp smakade det svenska godiset bättre än det finska".
Med tiden blir Mikko, jaget i Miika Nousiainens storsäljande debut "Hallonbåtsflyktingen" alltmer besatt av drömmen om den svenska socialdemokratin, Olof Palme, folkhemmet och kungahuset som kronjuveler i ett Idyllien, där föräldrar älskar sina barn till snällhet, effektiv krishantering är vardagsmat och Jantelagen en rationell hämsko.
Till och med snön faller mer avspänt än i Finland.
Självklart påverkas han också av svenska trauman. Palmes död gör honom deprimerad, tsunamin upplever han, liksom författaren, nära katastrofens centrum. Och när polisen felaktigt griper en man på Råsunda för mordet på Anna Lindh är bajenfanset Virtanen där.
Han äter och klär sig svenskt. Djupstuderar "Scener ur ett äktenskap", firar svenska högtider och i vardagsrummet står ett altare toppat av Per Albin & co, flankerade av ikoner som Pippi Långstrump, Thomas Brolin och Robert Wells.
Enligt egen diagnos är Mikko, till skillnad mot sin finskt identitetstrygge skapare Miika, en olycklig "nationalitetstransvestit", en svensk man i en finsk kropp.
Stackars karl!
Boken, översatt av Mårten Westö, öppnar i Thailand julen 2002 och har tre delar, varav den första rätt länge roar mig oavbrutet. Författaren leker med klichéer, ironiserar träffsäkert och dribblar elegant och tvetydigt mellan beundran och stå upp-satir. Bra grepp, under drygt hundra sidor. Tills en viss mättnad infinner sig: Okej, nu kan jag det här!
Så beslutar sig Mikko för att bli svensk på riktigt och storyn tar nya tag. Den finsk-svenska diskursen skruvas upp, samtidigt som romanen dressar om till sannskyldig skröna, ofta vansinnigt rolig - inbegripet ekot från Arto Paasilinna och Kari Hotakainen ("Löpgravsvägen").
Undret sker: Mikka Virtanen blir, efter många tragikomiska turer som inte ska avslöjas här, Mikael Andersson, familjefar från Göteborg.
En lycklig svensk man i en svensk kropp. Fram till de sista eskalerande dagarna av märkesåret 2009 (200 år efter att Finland och Sverige gick skilda vägar). Fast då har den nostalgiska fernissan redan börjat flagna. Både från finländaren Mikko och idealstaten Sverige.
Leta efter djupare mening den som vill. För egen del har jag framför allt kul.