Carl Henrik Svenstedts digra CV kunde ses som en "sprängskiss" i sig.
Ambassadråd, filmare, poet, journalist, författare, konst- och kommunikationsprofessor vid Malmö högskola, svensk kulturcenterchef i Paris... I detta vittra perspektiv bör frågan kanske snarare ställas var Svenstedt inte varit i kultursvängen.
Född 1937 i Motala, Sweden. Det är ju häromkring. Men Svenstedt framträder i sin nya bok som provinsialismens själva antites: mondän, kosmopolitisk, fashionabel. Stendahl. Promenade des Anglais. Saint-Saëns orgelmässa i Nice.
Tid alltså för bokslut. Vilket inleds nog så postmodernistiskt rafflande med att berättaren själv sprängs i bitar i en kyrka för att så bit för bit, kapitel för kapitel, rekonstrueras av sin son.
Bakom attentatet ligger en grupp tjetjenska terrorister anförda av en ung kvinna i kamouflagedräkt och nymålade "körsbärsläppar". Sekunden innan bomben briserar kysser hon vår hjälte på munnen "à la russe", knäar honom i skrevet och utlöser laddningen. Associativt och i olika stämmor rullas sedan historien fram, ställvis med en kamera som kylig registrator. (En symbolisk garant för att meta-nivån här bör ses som gängse och alldeles självklar.)
Skiss. Visst. Men måste resultatet bli skissartat därför? I en skiss ges ju allting hos motivet samma tyngd och lätthet. Den besläktade sketchen ligger också nära; någon gång alltför nära. Avgörande för den mindre lättroade läsarens slutintryck blir snarare den rytm som infallen följer.
Med ett ord: sångbarheten. Och här lyckas författaren stort. Svenstedt skriver snabbt och lätt och med osviklig espri. Svårare har jag för hans tonfall. Han sorterar liksom aldrig ut och dröjer kvar. Han talar allvar men inte på allvar. Tematiskt en poäng - ändå problematiskt.
Den tänkta sprängskissen blir här en konstigt komponerad thriller i europeisk diplomatmiljö. Och detta trots att författaren skriver som en gud - och vet om det. "Ja, det är presens som är det outhärdliga, detta att försöka styra fram ett liv ur myriader av impulser. Först när galenskapen bryter igenom blir människan fri och flyter lätt som ett höstlöv med den vilda strömmen."
Som en gud med myror i baken.
Ens läsning formerar sig till ett slags vrakletande. Här göms utan tvekan skatter.
Cynism och ekvilibrism. Och kanske går det ihop. Boken är hur som helst som den är och min alternativa utgång lyder så här: Biografin är sen länge död. På sin höjd har vi biografier.
Det är klart att "Sprängskiss" inte är en simpel skiss över författarens eget splittrade liv under ett i skriande brist på större sammanhang och mening sluttande tvåtusental.
Det är klart att den är.