En kvinnlig professor i litteraturvetenskap möter en fyra år yngre bilförsäljare från småstaden. Hon har tröttnat på såväl Toscanalovsånger och Irakdiskussioner som den bortglömda kvinnliga sekelskiftesförfattare hon fått stipendium för att skriva om; han har aldrig läst en bok i hela sitt liv.
Vigdis Hjorths roman "Hjulskifte" är en svidande uppgörelse med de intellektuellas livsstil, en krisskildring som rannsakar kulturelitens fördomar och utforskar vad som händer när en kvinnlig akademiker väljer fysisk attraktion framför tankemässig gemenskap.
Går det egentligen att korsa gränsen mellan bilhandlarens och litteraturprofessorns så skilda världar? Kan den virile älskaren som inte ens skäms för sin bristande bildning bli något mer än ett kittlande experiment?
Man kan läsa "Hjulskifte" som en berättelse om kärlek mot alla odds eller om vägen från utbrändhet till nytändning. Men framför allt är den en sylvass analys av klass, kön och värderingar - ja, den liknar närmast en antropologisk studie över de skilda kulturer kärleksparet representerar.
Det är en roman som radar upp frågor om status, könsroller och begär, vrider och vänder på känslorna, dissekerar tankarna, lägger varje reaktion under lupp. Det låter kanske trist. Men Hjorth skriver med pyrande frenesi och sträv humor.
Syrligt precist naglar hon fast de talande detaljerna: hennes skam över att han inte kan något om Ibsen, hans skam över hennes skruttiga bil.
I grunden handlar "Hjulskifte" om vad som är viktigt i livet, om att hitta gnistan, engagemanget, lusten. Det är helt enkelt en roman som talar till intellektet men samtidigt drabbar i magtrakten.
Ann Lingebrandt