Förra veckan skrev Matilda Gustavsson en lysande krönika i Dagens Nyheter om emojis. Alltså de här symbolerna – ansikten med olika uttryck, fingrar som gör gester, hjärtan i olika färger och en lång rad andra – som har blivit så populära i kanske framför allt sms-kommunikation. Krönikan är full av bra saker som jag inte ska upprepa. Men leta gärna upp den på nätet, den som missat.
Jag skrev själv här i Språkspalten i maj förra året om symbolerna, och formulerade mig då något reserverat: "Problemet kan vara en överanvändning. Det verkar ibland som om det i dag sprider sig en rädsla för att skriva i stort sett någonting utan att gardera sig med en blinkning eller ett leende."
Men faktiskt: så är det ju! Visst nästan måste man lägga till den där blinkningen eller det där spjuveraktiga leendet numera för att inte riskera att den andra missar ironin, det roliga – helt enkelt inte förstår och tar det på allvar som var menat som skämt. Med trassel till följd, förstås.
Jag har på senare tid till och med märkt att jag i arbetsmejl kan drista mig till att skicka en smiley till någon jag inte ens känner. Otänkbart för kanske ett halvår sedan.
Men detta är ju väldigt roligt. Och faktiskt en ganska dramatisk språklig förändring. Nog tar man intryck av allt möjligt man läser och förändrar sitt språk, men som enskild faktor kan jag inte komma på något som ändrat skrivandet så som dessa små symboler. (I vissa sammanhang.) Man måste – exempelvis – beundra och glädjas åt hur en tummen upp utgör den perfekta kompromissen mellan tystnad och några onödiga ord när det som skulle sägas redan är sagt.