Tänk om din mor hade gift sig med en annan man och fått ett annat barn: hade det barnet varit som du? Denna så enkelt vardagliga bråddjupsfundering driver Wislawa Szymborska - givetvis - steget längre i dikten "Bortovaro". För tänk om också din far gift sig med en annan kvinna och fått ett barn - och om dessa två barn möts, rentav i samma skolklass. Vem är då syster till vem? Och vem är hon som faktiskt existerar och nedtecknar dessa funderingar?
Szymborska förnekar sig inte i nya diktsamlingen "Ett kolon", fint och följsamt översatt av Anders Bodegård. Det finurligt filosofiska formuleras retfullt lekfullt hos denna stora, stora diktare som själv aldrig skulle ta ordet stor i munnen.
Åttiofyra år gammal är Wislawa Szymborska alltjämt underbart, oförskämt alert och spefull, som när hon inleder dikten Ouppmärksamhet med orden "Illa skötte jag mig i kosmos igår. /Jag levde ett helt dygn och frågade inget,/ och förvånades inte över något". Vilket givetvis måste tolkas som självironi. Nyfikenhet, det ständiga nuet, är hennes livsluft, liksom den envisa frågvisheten (vad ska kosmos med "alla rörliga detaljer").
De sjutton dikterna i "Ett kolon" (utkommen i polskt original 2005) utgör ett tunt - bara 40 sidor - men tungt vägande bevis för att Szymborska tillhör vår tids stora (förlåt Wislawa) diktare. Hon liksom smyger fram, tassar som en katt. Och i likhet med hennes favoritdjur vrider och vänder hon på orden - hungrigt, elegant, lekfullt - som om de vore en liten mus, innan hon sätter klorna i dem. Konstaterandet "Han går in i skogen" turneras med precisering "Nej, han går upp i skogen". Jo, hon är också en (stor) humorist (en polskfödd vän berättar att Szymborska är suverän konstruktör av fräcka limerickar).
Ingen poet sätter sådan fart på mina livsandar som Wislawa Szymborska. Det kolon som har givit diktsamlingen dess namn återfinns - naturligtvis - i sista raden av sista dikten där hon hyllar just diktens skenbara eviga nu som med fördel tar formen av just ett kolon. Vid dryga åttio vet Wislawa Szymborska alltför väl att dikten liksom vår tid på jorden är flyktig och kort. Likväl rör hon sig. Och som hon rör sig.