Wislawa Szymborska: Här
Översättning: Anders Bodegård
ellerströms
Här är hon, den senaste poet som fått Nobelpriset. Hon skriver sådan poesi som jag gillar. Den här boken kom på polska i våras, att den redan finns på svenska är fantastiskt.
Szymborska tar inga omvägar över svåra formexperiment. Nej, hon använder vanliga ord och meningar, med skiljetecken och allt, och det ser så enkelt ut. Samtidigt öppnar sig rymder.
Att komma hem, sätta sig i fåtöljen och sakta läsa en Szymborska kan tvätta bort det mesta av dagens småttigheter.
Det sägs ibland att riktigt bra litteratur måste vara krävande. Szymborska kräver inte, hon ger.
I stället för att få mig att känna mig dum, så känner jag mig smart, nyfiken och tänkande. Anna Hallberg skrev om boken i DN att det finns "ett särskilt slags poeter, lärare, människor som förmår lyfta åhöraren på ett mycket subtilt sätt, vilket är en av de vackraste egenskaper jag känner"
Så är det.
Det är en tunn bok, bara 35 sidor, men ämnena är vida. Dikten "Tonåring" måste jag läsa flera gånger. Poeten träffar sig själv som tonåring:
Så mycket skiljer vi oss åt,
så helt olika saker tänker vi och säger.
Hon vet så lite,
men gör det med en envishet värd en bättre sak.
Jag vet så mycket mer,
fast inte alls så säkert.
Wislawa läser tonåringens dikter, vill korta ner och rätta. Och "samtalet kör fast". Till sist sticker tonåringen, men glömmer sin randiga halsduk "som vår mamma/har virkat åt henne. Jag har den kvar ännu".
Det är en underbar, svindlande bild.
Får mig att tänka på förra årets höjdardiktsamling, Bruno K Öijers "Svart som silver". I dikten "Hålla honom kvar" ringer Bruno till sig själv som sjuåring hemma i Linköping. Han läste den på Stora teatern i Linköping förra hösten så att vi inte kunde andas och vi publicerade den i Corren på julafton.
Nu får Szymborska mig att plocka fram Öijer igen.
Det känns som om de talar till varann, och jag får vara med.
ÅSA CHRISTOFFERSSON