Abdellah Taïa är den första öppet homosexuella författaren från Marocko, och arabvärlden i stort.
Tidigare har förlaget gett ut "Ett arabiskt vemod" som berättar delar av Taïas uppväxt och hur han blev författare.
"Frälsningsarmén" utgår från Taïas relation till sin storebror, Abdelkébir, och hur han känner sig sviken när brodern gifter sig. Det är även genom förälskelsen i brodern han blir medveten om sin läggning, den läggning som senare får honom att bosätta sig i Frankrike för att kunna leva ett fritt liv. Men lika mycket är det en berättelse om Genevé, och Taïas relation med universitetsprofessorn Jean som förför honom på en resa till Marocko. Jean introducerar Taïa för den västerländska kulturen i Schweiz, dit Taïa senare återvänder för att studera, trots att han brutit sig loss från de bojor av ägande Jean velat lägga runt honom.
På ett plan är det en berättelse om frigörelse, från kulturen där du är född och från mannen du älskar. Men det är lika mycket en berättelse om att göra sig fri från sig själv och ens inre och yttre gränser.
Tekniken med parallella berättelser är i ett första skede förvirrande, en del tidsplan verkar gå in i varandra men får sin naturliga förklaring framemot slutet.
Taïa skriver även in sig i en självbiografisk pakt med läsarna och ibland känns autenciteten som något begränsande. Hur fritt blir berättandet om det tyngs ner allt för mycket av frågan vad som är sant?
Taïa lyckas väl med balansen, delvis på grund av en smart känsla för språket, men också för att han knyter ihop alla trådarna till sist. Vad som kan verka som ett lapptäcke är egentligen en snillrik väv som bildar en gobeläng av berättad längtan.