För 24 år sedan bestämde sig ett gäng halvgalna musikentusiaster för att starta en jättefestival mitt i den småländska skogen. En orimlig idé och att det är först nu, ett kvarts sekel senare, som festivalen går i graven är egentligen alldeles häpnadsväckande och en bedrift som är värd all respekt.
Jag var ju inte direkt ensam om att oroa mig för Hultsfredsfestivalens framtid. Den har levt med hjälp av konstgjord andning i flera år, och årets nödupplägg utan stora dragarbokningar kändes inte helt klockrent. Men att det skulle gå så långt som till en helt inställd festival har jag vare sig vågat eller velat tänka.
Att analysera vad som lett till fallet är både lätt och svårt. Sanningen är väl en kombination av faktorer, där den ökade konkurrensen är den främsta. Från att ha varit både den största och den kreddigaste festivalen blev Hultsfred ingetdera: de stora massorna tyckte att det var bekvämare med stadsfestivaler, hårdrockspubliken fick egna ställen att åka till och Way Out West snodde åt sig de största finsmakarnamnen. Att Hultsfred härom året gjorde sig ovän med Sveriges största artistarrangör, Live Nation, gjorde förstås inte saken lättare.
Länge var Hultsfred hjärtat i den svenska musikscenen. Stället där alla artister ville spela, bland annat därför att artisterna visste att föreningen Rockparty bestod av ett gäng entusiastiska musikkännare som bara bokade det de själva tyckte var bra. På sistone har man levt mer på nostalgi och mysfaktor, men för de unga besökarna är nostalgi mindre viktigt än bekvämlighet och megaartister, vilket är tydligt inte minst när man läser i forumet på Rockpartys hemsida. Festivalbesökarna var helt enkelt inte nöjda med årets bokningar.
Jag skulle ha åkt till Hultsfred på onsdag. Men sanningen att säga är det i princip ingen av konserterna jag grämer mig över att missa. Däremot kommer jag att sakna lukten av langos, stämningen framför Pampasscenen och promenaden genom villaområdet där barnen gått man ur huse för att sälja kaffe och hembakt till de trötta festivalbesökarna. Om man nu ska uttrycka sig som i en dödsruna, och det ska man kanske, så går mina tankar först och främst till alla de Hultsfredsbor som nu går en osäker framtid till mötes. Ett djupt och innerligt tack till er för den här tiden.