"Världen hade exploderat, men det var inget som kom i vägen för den stundande söndagslunchen."
Ett efterkrigstidens England med strikta konvenanser och blanka fasader i över medelklassmiljö, det är vad Sadie Jones skildrar i sin debutroman. Men bakom the stiff upper lips döljer sig misshandel, drickande, förljugenhet - och mellan människorna en stor ekande ensamhet. För den som inte kan, eller vill, följa de sociala spelreglerna blir straffet hårt.
Det här är en imponerande debut. Berättelsen om pojken Lewis som efter ett trauma i barndomen gradvis glider in i en allt större isolering, ett mörker och en smärta där våldet till sist blir den enda utvägen, är verkligt omskakande. Enkelt, men med stor kraft och för en debutant anmärkningsvärd berättarauktoritet, gestaltar Jones ett livshaveri och ett självskadebeteende där behovet av yttre smärta för att lindra den inre hela tiden växer mot en katastrof.
En stark och mycket sorglig roman, som ändå överraskar med att på slutet öppna sig mot ett hopp. Tack för det, Sadie Jones.
Anna Rudberg-W