Ny bok
Kenneth Gärdestad och Keijo Liimatainen: Jag vill ha en egen måne. Boken om Ted Gärdestad
Forum
Ted Gärdestad var ett fenomen på den svenska pophimlen under 1970-talet. Han var bara 16 år när han blev tonårsidol av sällan skådade mått. Han nådde stjärnstatus genom sin egen begåvning, inte via medielansering. Hans vackraste sånger är tidlösa och finner nya lyssnare varje år.
Ted Gärdestad var också Sveriges bästa tennisjunior näst Björn Borg -- sålunda en mycket speciell lillebror i en annars vanlig och strävsam förortsfamilj.
Men solen i hans liv nådde tidigt sin apex. Ted Gärdestad gick sakta under i en allt mörkare sinnessjukdom. På midsommardagen 1997 kastade han sig framför ett framrusande tåg nära hemmet norr om Stockholm. Han blev 41 år.
Den åtta år äldre brodern Kenneth Gärdestad har allt sedan dess burit sin sorg i betydande offentlighet. Att han till slut också skrev en hel bok om livet med sin älskade Ted känns följdriktigt. Kenneth Gärdestad var inte bara brodern, vännen, kompisen och stödet in i det sista -- han var också textförfattaren och därför upphovsmannen till alla orden i Teds efterlämnade musikskatt.
För detta fick Kenneth Gärdestad aldrig ett fullt erkännande. I boken brottas han också öppet med känslorna kring att gång på gång finna sig själv i lillebrors skugga.
Litterärt är det här ett taffligt verk: prosan är stel och inte rik. Men berättelsen är gripande och vem kan prioritera dramaturgi och stilistik i en historia som ligger så intensivt nära det egna innersta?
Boken rekommenderas för all Ted (och Kenneth) Gärdestad-fans, gamla som nya, och för alla som antingen vill titta in i 1970-talets svenska nöjesliv eller läsa en djupt tragisk historia om begåvning, sökande, längtan, uppgång, sjukdom och fall.