Tage Erlander: Dagböcker 1961-1962

Tage Erlander: Dagböcker 1961-1962

Utgivna av Sven Erlander

Gidlunds förlag

Närmare ett tredje världskrig där supermakterna hotade utplåna varandra har vi aldrig varit än under Kubakrisen 1962.

Sovjetunionen hade satt igång att bygga robotramper på Kuba. Med kärnvapen som redan lagrats på ön skulle raketerna kunna nå alla storstäderna på USA:s östkust. Det hotet var sådant att USA måste reagera.

Generalerna ville bomba Kuba sönder och samman. Men John F Kennedy och hans bror Robert insåg att detta kunde starta ett tredje världskrig. De sökte skapa ett sådant tryck på sovjetledarna att dessa skulle tvingas backa från sina planer att skaffa kärnvapenbaser i USA:s omedelbara grannskap. Kennedys taktik som ledde till total framgång utan att ett skott avlossats är ett exempel på mästerlig diplomati.

Men Tage Erlander förstod inte ett skvatt av vad som hände. Han semestrade i Jugoslavien och hans reaktion på avslöjandena av de sovjetiska ramperna var enligt dagboken visserligen till en början "djup oro". Men han lugnade sig snabbt: "Igår morse betraktade jag det som uteslutet att någon skulle kunna reda ut den härva som Kennedy trasslat in sej och ryssarna i. Idag verkar det som det mest vore fråga om en livsfarlig valmanöver."

Erlander vägrade alltså att se det verkliga hotet. Att USA avslöjat att Sovjet byggde kärnvapenbaser på Kuba var mest en "livsfarlig valmanöver" av president Kennedy!

Följdriktigt är det inte heller Kennedy som Erlander hyllar när hotet avvärjts:"Chrustjov måste vara en mycket stor man som kan handla så /dvs skrota baserna/ - utan hänsyn till kritik och prestigeförlust."

Att bedömningen av allt att döma byggde på att hans främsta källor under krisen var de jugoslaviska ledarna gör inte saken bättre. Erlander valde att fortsätta sitt semestrande trots krisen.

Den andra historiska världshändelsen under de år som den nya delen av Erlanders dagböcker omfattar var byggandet av Berlin-muren. Denna händelse ägnar han bara en förströdd fundering: "Inte skall väl ett världskrig behöva komma för att bevara regeringen Ulbricht vid makten."

Desto mer utrymme ägnas de misslyckade förhandlingarna med EEC (EU:s föregångare). Gång på gång återkommer Erlander i anteckningarna till att ett medlemskap är oförenligt med neutraliteten och att oppositionen mera positiva inställning till medlemskapet beror på att de vill smyga in Sverige i Nato. Nu spelade varken regeringens eller oppositionens inställning någon roll den gången. Den franske presidenten de Gaulle sade nej till all utvidgning av organisationen.

Men man kan undra om Erlander envetna trummande av neutralitetsargumentet berodde på att han behövde övertyga sig själv. Det var andra saker han ogillade med EEC, men de argumenten var inte så lättsålda.

Flera anteckningar ägnas Erlanders försök att undslippa enkammarreformen av riksdagen. I en annan anteckning klagar han över att oppositionen ser taktik bakom allt vad regeringen företar sig.

Något tydligare exempel på taktiska bedömningar än just motståndet mot en författningsreform får man dock leta efter.

Sven Erlander har gjort ett storverk genom att dechiffrera sin fars oläsliga handstil och ge ut dessa dagböcker, även om de alltför mycket upptas av oro för den egna och familjens hälsotillstånd.