Stuntman Mike har en hobby. Han tycker om att ragga upp och döda unga kvinnor. Här skiljer han sig inte nämnvärt från filmhistoriens psychokillers, skillnaden är att Mike använder sig av ett annorlunda vapen - sin bil. Och det finns olika sätt att mörda med bilen, det behöver inte bara handla om frontalkollisioner.
Men en dag möter Mike någonting han inte hade förväntat sig - ett gäng unga kvinnor som slår tillbaka. Plötsligt är Stuntman Mike inte lika säker längre, plötsligt är det han som har blivit villebrådet.
Det här är handlingen i Quentin Tarantinos "Death proof". Ursprungligen är den en del i det som kallats "Grindhouse", där "Death proof" och Robert Rodriguez blodiga zombiefilm "Planet Terror" visats som ett dubbelprogram tillsammans med trailers för icke-existerande rysare och splatterfilmer.
Som varsin del i dubbelprogrammet var båda filmerna ungefär 85 minuter långa. Nu har båda förlängts till en speltid på runt två timmar vardera. När det gäller "Death proof" gör detta egentligen varken till eller från.
I båda versionerna är det en ojämn film. Tarantino gillar som bekant dialog och här finns långa avsnitt där kvinnorna diskuterar sex och killar. Det är stundtals kul, Tarantino har uppenbarligen ett bra öra för hur tjejer snackar sinsemellan. Men i längden blir det lite tjatigt.
I actionavsnitten bränner det till, inte minst i andra halvan när Stuntman Mike blir utmanad av det gäng kvinnor han försökt mörda. Det är skrikande däck, kraschande bilar och häftiga stunts, utförda utan specialeffekter.
Musiken är också värd uppmärksamhet. Som vanligt har Tarantino rotat igenom sitt skivotek och hittat allt från Morricone till soul. Mycket hörvärt. (TT Spektra)