Stenis. Vilka minnen det namnet väcker.
Och så tänker jag på min fotografkollega Bernt-Ola Falck, alldeles för tidigt död i cancer 2006, bara 44 år gammal.
Vi ville intervjua Stenis, BO och jag, det var fem år efter hans sista säsong 1989. En follow up, liksom. Det tog ett år att boka intervjun. "Folk behöver inte veta så mycket om en" sa Stenis, men lovade via någon kontakt en kvart i Sälen i december 1995, mellan några reklamjobb. En kvart.
Vi åkte dit.
Vi skulle ses på hotell Bügelhof, det var en hopplös, mörk miljö och vi hittade en garderob där vi byggde som en liten studio bland kvarglömda mössor och gamla ståbord, riggade stora fotolampor och BO:s Hasselbladare på stativ.
Så kom Ingemar, artig och vänlig, men med en kärnvapenfri zon av självklar integritet omkring sig.
Ungefär så här gick intervjun i början:
Du bor i Monaco?
- Jo.
Tystnad.
Där har du ditt hem?
- Jo.
Du har ingen stuga i Tärnaby?
- Nej, men jag hälsar på ibland.
Tystnad.
Kameran däremot, den gillade Stenis, han frågade BO om schladn (sladden), slutartider och bländare, de blev riktigt kompis. Den där kvarten blev en timme och lite mer.
Bäst minns jag ordet "präss", han sa det många gånger, vilken press han hade känt när han tävlade.
Och så en sak till: Han hade ingen som helst vinnarinstinkt kvar, sa han. Inte ett uns. "Nu inser man att, vad spelar det för roll om jag är en tiondels sekund snabbare än någon annan. Han som kom tvåa är ju i stort sett lika bra, men han blir inte uppskattad någonting".
Världens före detta största vinnarskalle, hur var det möjligt? "Jag åkte tills jag blev mätt", sa Ingemar.
Så underbart det är att se honom på teve nu, avspänd och glad, nästan pratsam, först under senare år verkar han kunna vila i sina egna enastående sportframgångar.
Det började i Madonna di Campiglio den 17 december 1974. En okänd 18-åring från Tärnaby kör in på 22:a plats i första åket, 1.69 sekunder efter täten, och gör sedan en sådan där formidabel uppåkning i andra åket och vinner med 19 hundradelar.
Alla som var med, minns hur det var. Från vintern 1975 och en bit in på in på 80-talet gick det aldrig att få tag i en kommunal tjänsteman under ett Stenisåk, tingsrätten i Motala tog paus i förhandlingarna och skolorna avbröt undervisningen.
Han vann otroliga 86 världscupsegrar, två OS-guld, ett OS-brons, tre VM-guld och ett VM-silver.
Det finns ingen som än i denna dag är i närheten av det rekordet.
Att han blev så folkkär, så makalöst folkkär att bara Astrid Lindgren var i samma klass, har nog med drömmar att göra. Drömmen om den tyste, ärlige svensken från lappmarken som sopar banan med alla veklingar från Italien och USA.
Och så den där hemstickade mössan.
Bernt-Ola tog en serie porträtt där i den där garderoben på hotell Bügelhof som jag fortfarande tycker är de bästa som finns på Ingemar Stenmark.
Ni ser dem här.
På fredag har jag äran att inviga en retrospektiv fotoutställning med helt andra BO-bilder på Tomelilla konsthall i Skåne. BO var ofta på Österlen, det var hans privata andningshål, nu visar de hans vardagsbilder därifrån. Och en rad reportagebilder från utlandsresorna på Corren.
Jag har många duktiga fotografkollegor på Corren, men BO, gud vad jag saknar dig.