"Greed is good". Ett av flera citat som förevigades direkt efter premiären av "Wall Street" 1987. En film som är större som symbolbärare än vad den är bra. Precis som uppföljaren.
Oliver Stones Wall Street-filmer vill kritisera en finansvärld som styrs av spekulation och individers girighet. Genom att skapa en karaktär utifrån vissa riktiga finanshajar föddes Gordon Gekko. Genom Michael Douglas försorg blev han till en attraktiv men diabolisk symbol för girighet. För många var han inte alls avskräckande. För unga börshajar i slutet av 80-talet var han en hjälte. Nu är han tillbaka.
I "Wall Street: Money never sleeps" lämnar Gekko fängelset för de insiderbrott han har begått och får uppmärksamhet som en sanningssägande kommentator när han kritiserar dagens finanssektor. En av dem som blir attraherade är Gekkos svärson. De båda inleder ett samarbete där svärsonen får del av Gekkos kunskap mot att svärsonen ordnar ett möte med Gekkos dotter som inte längre vill ha något med sin pappa att göra.
Annars är allt som vanligt på Wall Street. Det handlar om snabba klipp utan tanke på annat än egen vinning. Naturligtvis florerar referenser till den senaste tidens kriser och omtumlande konkurser som fallet Lehman Brothers. Bakom finansfasaden sipprar Oliver Stones budskap igenom; att vi måste investera för framtiden och inte bara i oss själva.
Oliver Stones film är ett virrvarr av goda ansatser vars ofullkomligheter förhöjs av en imponerande skådespelarensemble. De gör även det oförståeliga intressant och om inte 94-åriga Eli Wallach som åldrad finanspatriark äntligen får sig en Oscarsnominering blir jag arg.
"Wall Street: Money never sleeps" kommer inte bli lika ikonisk som sin föregångare. Den saknar rätt sting, är snarare parodisk och allt för spretig. Men det hindrar inte att det ändå är en tänkvärd underhållningsresa genom vår samtid.