Alla tårarna fälldes i samband med att något av barnen fick veta att de hade kommit med i finalen i Lilla melodifestivalen. Mathildas känslostorm, Felicias förvirrade blick, Rebeccas överväldigade allvar. Ingen slump så klart att det var just de yngsta tjejerna som fick mig att grina, med tanke på att jag har ett par såna hemma och att de satt med mig vid datorn.
Rebecca var den sista som fick veta. Det skedde på hennes innebandyträning och beskedet fick alla i hallen, vilket var många, att resa sig upp och applådera och hurra. När stämningen var som mest känsloladdad vände sig min dotter mot mig med glada och förväntansfulla ögon och sa: "Kommer det att bli så där när jag ska vara med i Lilla melodifestivalen också?"
Och då ville jag nästan gråta en fjärde gång. Vår verklighet har blivit så fullkomligt översållad av Lilla melodifestivaler (som ändå är ett på flera sätt sympatiskt program), "Idol 2009:or" och "So you think you can dance":ar att barnen nu tror att det är allas rättighet att sjunga i tv. Sen Lilla melodifestival-finalen avgjordes härom veckan har vardagsrummet hemma ockuperats av ett mikrofonstativ (ledad skurmopp + skruvmejsel nerkörd i en gummistövel) och två tjejer som outtröttligt framför låtarna "Du och jag", "Skaffa en annan tjej" och (min favorit) "Disco freak", samt planerar för hur det ska bli när de är gamla nog att vara med på riktigt. Risken för ett brutalt uppvaknande när de inser vilket nålsöga de ska pressa sig igenom är så klart överhängande.
Vad jag svarade? Tja, det viktigaste en förälder kan ge sina barn är ju självförtroende, så jag sa förstås "ja, precis så kommer det att bli".