Taubes visskatt full av schwung

Evert Taube kallade sig själv aldrig för sångare. Han var störd över att etablissemanget såg på honom som en lustigkurre. Samtidigt var han stolt över att kunna fånga folkparkspubliken och visste att hjärtats nyckel heter sång.

Evert var kluven till visornas enorma popularitet. "Skärgårdsskiten" kallade ha dem vid ett dystert tillfälle. Men de var bra att ha när omständigheterna tvingade ut honom på eviga turnéer och in i skivstudion. Det var bara att kämpa ner scenskräcken, konserterna drog in stålarna och Evert var i likhet med sin tidiga förebild Carl Michael Bellman ofta pank.

Och populär var han, megapopulär. Jag skulle vilja ha upplevt honom på 30-talet, då rösten var som bäst. Då var han som mest efterfrågad - och omdiskuterad. Men astman och det eviga turnerandet slet ned rösten. Till sist fick han nöja sig med att deklamera sina texter till musik och gjorde scenkonst av detta. Jag minns en förtrollad afton i juli 1970 på Gröna Lund. Allt var perfekt: måsar, solnedgång, vattenblänk, Evert, Astri, Sven-Bertil och Stockholms Barockensemble under ledning av Ulf Björlin.

Det känns som väldigt länge sen. Då hade Evert Taubes sånger en fullständigt självklar plats i folksjälen. 70-talets visvåg bar fram honom till nya höjder. De allra största, som Cornelis och Olle Adolphson höjde statusen med sina geniala nytolkningar och Taubes sista visa, "Änglamark", blev en av hans mest älskade. Så sent som 1990 uppmärksammade "svenska rockeliten" hans 100-årsdag och spelade in ett hyllningsalbum

Men var finns Everts visor i dag? Jag vet inte, jag hör dem nästan aldrig. Inte i Västervik, inte i SVT, inte i P4, inte hos sommarpratarna. Jo, Håkan Hellström sjunger dem för glatta livet och kanske återfinns de i allsångshäftena. Men annars är det tyst. Försvinner Taube med 80-talisterna?

Anders Palm och Johan Stenström, litteraturforskare verksamma vid Lunds universitet, gör nu sitt för att Taube ska få en välkommen renässans. De har samlat 118 visor i nio avdelningar: sjömansvisor, latinamerikanskt, Stockholmsskildringar etc. De har skippat kronologin och det tackar vi för.

Alla visor har fått lättspelade, men ändå snygga arrangemang för gitarr. Jag har spelat mig igenom dem, både de kända och de mindre kända. Fått vara lika drömsk och romantisk som Rönnerdahl, lika stursk och macho som Fritjof Andersson - och haft väldigt kul på kuppen.

Evert Taube skrev cirka 200 visor. Och - när man nu gör denna satsning av format - varför inte ta med allesammans? Då hade vi sluppit den oundvikliga urvalsdiskussionen. Mitt bidrag till denna: en Taubesamling utan den högstämda "En håttespeleman", den episka fredssången "Målaren och Maria-Pia" och den frejdiga soldatvisan "Britta" kan aldrig ses som komplett.

Annars njuter jag av boken, den luftiga layouten, de bildade kommentarerna, ordförklaringarna och ler åt Everts stränga anvisningar till uttolkaren: "sakta men säkert" (Fritiof Andersson), "måttligt gungande" (Albertina) eller "med kläm" (Karl-Alfred och Ellinor).

Mindre lyckade är Bengt Böckmans akvareller. De känns för idylliska vid sidan av Evert Taubes mustiga texter. Jag hade hellre sett att Everts egna illustrationer fått beledsaga visorna.

Det märkliga med Taubevisorna är att text och musik lever var och en för sig, ändå är de så genialiskt hopflätade. När han "lånar" från utlandet gör han också det med finess och får det som är främmande att naturligt smälta in. Det är mycket som ryms i de skenbart enkla versraderna: klassisk bildning, idéhistoria, naturlyrik, medkänsla och äventyrslusta om vartannat.

"Evert Taube: Sångboken" tar vara på allt detta. Samt på livsglädjen, mystiken, själva undret över att få finnas till. Som Taube diktar i sin finaste visa "Så länge skutan kan gå: "Det är en rasande tur att du lever min vän och kan valsa omkring uti Havanna". Sjunges "med kläm". Förstås.

LOLLO ASPLUND