Teater
Gyllene Draken
Regi: Thomas Müller
I rollerna: Caroline Harrysson, Per Lasson, Olle Sundberg, Peter Sundberg, Stina von Sydow.
En samproduktion mellan Östgötateatern och Fria teatern. Spelas i Linköping till 27 april.
Ända sedan den grekiska antiken har teatern varit ett uttryck och ett medel att spegla sin samtid. Teater har spelat rollen av sanningssägare och provokatör under många epoker. I modern tid har den starkaste företrädaren för detta varit Bertold Brecht.
Brechts tes var ju också att vi för att förstå och lära, måste förbli medvetna om att det är ett skådespel vi betraktar. Känslorna eller det sentimentala får inte ta överhanden.
Jag tycker det finns spår av Brecht i Roland Schimmelpfennigs Gyllene Draken. Som tysk dramatiker boende i Berlin ligger det förstås nära till. Men mer intressant är att fundera över hur spelet sker och vilken effekt det har på mig som betraktare.
Här finns mycket av just distanserande grepp. Skådespelarna går ut och in i sina roller och kommenterar dessa ständigt. De både berättar och gestaltar historien. De byter roller och scener plötsligt och markerar detta mycket skickligt med små medel och enkla attribut.
I början kan det upplevas distraherande och det är lite svårt att komma in i berättelsen (eller de många berättelserna). Men efterhand växer berättargreppet och jag är med. Gyllene Draken blir ett fascinerande exempel på skådespelares förmåga att leka med verkligheten och att snabbt skapa illusioner av närvarande gestalters livsöden.
Denna hyllning till teaterkonst och berättarkonst är inte en städad och trevlig historia. Spelet drar mig snabbt in i miljöer och skeenden som är obehagliga och tragiska. Med människoöden blodigt sargade i tänderna på en globaliserad vardag.
Restaurangen blir navet som det kretsar kring. De serverade maträtterna rabblas, nästan som besvärjelser, eller kanske metaforer för det goda och eftertraktade. Vad som verkligen finns i maten eller i gästarbetarnas liv bakom den tjusiga, exotiska fasaden vill vi helst inte veta.
Trots en allvarlig samtidstematik är det här samtidigt gott om humor. Många scener är farsartade och ligger nära satir och grotesk. Kanske skulle jag önskat mig ett lite mer nedtonat eller återhållet spel i vissa scener.
Men effekten av leendet som fastnar eller förvrids till en grimas, är stark. Gyllene Draken kommer jag att minnas. Det är teater, som med stor spelglädje och utan pekpinnar, öppnar dörrar in till de mörka vrårna av den materialistiska samtiden.