Ted Kennedy: Brodern som fick leva

Joe Kennedy blev nedskjuten under andra världskriget. John Kennedy mördades 1963. Robert Kennedy föll för en kula från en palestinsk extremist 1968. Ted Kennedy blev den ende av bröderna som fick leva ett fullt liv.

Han drack för mycket och han hade otaliga kvinnoaffärer. Ändå är det inte orimligt att påstå att han gjorde en mer bestående politisk insats än någon av bröderna.

Hans memoarer som utkom kort efter hans död i augusti 2009 och som nu finns på svenska ger en återblick på den liberala amerikanska tradition som nu åter är så hårt trängd efter att för ett ögonblick med valet av Barack Obama igen ha framstått som segrare om den amerikanska opinionen.

Bröderna Kennedy var alla fullblodspolitiker. De var viktiga opinionsbildare men de var också maktspelare. John Kennedy blev president. Robert Kennedy hade kunnat bli det om han inte blivit nedskjuten just efter en avgörande seger i striden om ledarskapet för det demokratiska partiet. Ted Kennedy försökte, men föll på minnet av hur han berusad kört av en bro och därmed vållat en ung kvinnas död.

Olyckan vid bron på Chappaquiddick hade blivit slutet på de flesta politikers karriär. Men det säger mycket om Ted Kennedy att han faktiskt kunde komma tillbaka, även om presidentskapet förblev en hägring.

Det finns inga sensationella avslöjanden i memoarerna, men de utgör ett anmärkningsvärt ärligt försök att berätta hur det varit med både framgångar och misslyckanden. Han medger utan vidare att han ibland försökt sig på moraliskt ohållbara genvägar. Det gäller både när han lät en kamrat göra ett prov på Harvard i hans ställe och när han timmarna efter Chappaquiddick-olyckan framförallt koncentrerade sig på att skydda sitt eget anseende.

Men han kunde också med rätta skryta med en politisk hållning under sina 47 år i senaten som alltid styrts av liberala principer, även när detta var obekvämt - vilket det vanligtvis var. Han var vid sin död den kanske mest respekterade medlemmen av den amerikanska kongressens första kammare.

Han stred för mänskliga rättigheter och därför också för en allmän sjukvårdsförsäkring, som blev verklighet först efter hans död. Hans sista avgörande politiska insats blev stödet för Barack Obama i dennes kamp mot Hillary Clinton i primärvalen. Han såg Obama som den som i dag kunde föra vidare arvet efter John Kennedy. Det är nog inte för mycket sagt att hans förord för Obama blev avgörande för dennes seger.

Det mest förbryllande i boken är hans oreserverade beundran för fadern, hur han i varje läge stött sig på dennes råd eller frågat sig själv hur fadern skulle velat att han handlade. För utomstående bedömare har Joseph Kennedy alltid framstått som något mycket långt från det moraliska föredöme som sonen tillmätte honom.

Översättningen är ambitiös, men av allt att döma betydligt mera tungfotad än originalet.

ERNST KLEIN