I boxning kan man bli golvad. Och i golf - golfad? Av golf är det hur som helst lätt att bli besatt. En exponent för golfen både som flykt och maktfaktor är den ej namngivne centralgestalten i Hans Gunnarssons nya roman "Albatross".
Albatross är finare än birdie och eagle, ja golfspråkets skönaste fågel: tre slag under par på ett hål. Eftersom Gunnarsson konsekvent låter terminologin tala för sig själv, utan pedagogiska pekpinnar, kan det genast sägas: läsare som är lika ointresserade av golf som Carl Bildt är av fotboll bör avstå romanen. Finns ju så mycket annat man kan unna sig, exempelvis Marcel Proust.
Det är faktiskt vad centralgestalten, "han", försöker ägna sommaren åt: "På spaning efter den tid som flytt". Går trögt, bland annat därför att hans egen madeleinekaka - en golfbag i en garderob - väckt drömmar och minnen: för 20 år sedan var han, fastän enkel snubbe utan rätta attribut och kläder, en duktig spelare med handicap 6.
När han i den hyrda stugan inte botar livsledan med alkoholhaltiga drycker - här töms ölburkar, vinboxar och spritflaskor med tempot hos ett proffs - så gör han det på den närbelägna golfbanan. Beroendeframkallande aktiviteter, bägge.
Mellan rundorna och grubblet över hooken finns det denna varma sommar dock lite utrymme för umgänge. Fast hellre än till sambon tyr han sig till den presumtiva svärmoderns bullterrier. Och precis som sambons bortvända mobilsamtal är övertydligt olycksbådande, så anas ugglor i mossen redan när kriminalinspektören på hål ett säger: "Det ligger en hund begraven här, helt klart."
Hål ett? Varje kapitel är också en beskrivning av de arton olika banorna. Men där finns även uttalanden - med facit i hand - av parets arbetskamrater, bekanta, sommargrannar. De vill med få undantag finna förklaringar till facit. Orsak till verkan, tecken, mönster.
Undantaget Wodehouse består golflitteraturen mest av kvasifilosofiska kåserier. Dem spelar Gunnarsson med sublim humor självfallet pikétröjan av. Författaren är betydligt tekniskt skickligare än golfspelaren och hans förmåga att skriva situationskomik och medvetet substanslösa dialoger inifrån en grå parrelation är närmast somnambulisk.
Om dramaturgi och betydelsen av vad Hitchcock kallade MacGuffin (en intrigalstrande pryl eller detalj) kan Gunnarsson det mesta, likaså om den lilla lögnens betydelse i det stora. Samtidigt tenderar tekniken - inklusive smarta markörer och trick - att bli en aning mekanisk. Möjligen en milstolpe i golfvärlden, alltså, men en mellanbok för Hans Gunnarsson.
JAN KARLSSON
Fotnot. Somnambulisk=sömngångaraktig.