Att läsa sådan här vacker, klar prosa med oväntade metaforer i lagom mängd och viss lakonisk snärt är helt enkelt underbart. Theodor Kallifatides fyller 72 i år. Efter över 20 romaner, några deckare och ett par diktsamlingar är det dags för memoarerna. Eller en "självbiografisk roman" som det heter på omslaget.
Varför roman? Antagligen för att lämna en luftficka av kreativ frihet, en slags säkerhet, men det känns onödigt.
Kallifatides berättar genom detaljerna. Han spar på de bombastiska känslorna och låter det konkreta stå för gestaltningen.
Det är ett grepp som jag tycker mycket om.
Vi som följt författaren via hans böcker känner igen en hel del. Inte minst mamman, en ljusgestalt i Theodors liv. Men nu ger han sitt liv en helhet och den existentiella frågan som svävar över texten är om den där pojken på åtta år som av sin morfar leds vid handen från den lilla byn till Aten, är samma person som författaren. Eller är det förflutna egentligen en dröm?
Cirkelkompositionen börjar i byn Molai och slutar med att han som 70-åring återvänder. Härifrån hade familjen flytt under inbördeskriget. Brodern piskades inför öppen ridå utan att någon ingrep, pappa skolläraren som var vänster förråddes av någon i byn, oklart vem, och fängslades sedan av tyskarna.
Det 70-årige Kallifatides söker platser och människor, hittar inte allt, men kommer ändå HEM. Han hyllas och får hedersbetygelser, till och med en gata uppkallad efter sig fast byn inga gatunamn har.
Det är inget skrytsamt slutkapitel om hur väl han lyckats efter floppen på teaterskolan och slitet i disken som invandrare i Sverige. Nej, det är ett rörande kapitel om försoning, om att bli hel och finna frid.
En brännande stig i texten är krig, diktatur, våld och förtryck, så nära i tid, men så långt, långt bort för en svensk läsare. Det blir en liten historierekapitulation av kött och blod från ett av våra största turistländer.
En annan stig är sexualiteten, kvinnorna och kärleken. Skolan och kyrkan ger de små gossarna "det livslånga föraktet för den egna kroppen". Att ge efter för sin sexualitet var ett misslyckande, skriver Kallifatides och fortsätter: "Allt detta riktades så småningom mot kvinnorna, sakta fostrades vi till att misstro dem, undervärdera dem, ringakta dem - samtidigt som vi åtrådde dem mer och mer ."
Han beskriver hur "vi blev hypnotiserade av kyrkan, av litteraturen, av tidningarna. Vi dyrkade författare som öste galla över kvinnan, till och med flickorna lärde sig beundra dem".
Man ryser, men begriper. De här klarsynta resonemangen om kvinnosyn bär jag med mig, liksom temat Hemkomst och Försoning. Det gångna är ingen dröm, det har faktiskt hänt. Och här är det sällsynt väl berättat.