BOK
Thomas Anderberg
Det mesta blir aldrig av
Norstedts
Den som hade någon kännedom om Thomas Anderberg – filosof, författare, musikkritiker – läste med bestörtning hans vackra och oändligt sorgliga text i Dagens Nyheters kulturdel i mars 2013 som avslöjade att en aggressiv hjärntumör undan för undan höll på att beröva honom språket.
Kort därefter gick Thomas Anderberg bort. Han blev 57 år.
I flera år hade han arbetat med ett romanmanus som nästan var färdigt när han blev sjuk. Han anförtrodde åt sina vänner Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson att ta hand om det.
Thomas Anderbergs avsikt var också att infoga de korta självbiografiska texter han skrivit ”för att hålla mig själv vid liv, skriva in mig i världen, krama tag om den.”
”Allt det vi inte blir” löd rubriken i DN. ”Det mesta blir aldrig av” heter boken. Den kunde vara skriven till Dick Bengtssons målning ”Bergsvandrare”, återgiven som kongenial omslagsbild. Thrilleraktig med en spänning och gåtfullhet som vidmakthålls ända till slutet – och naturligtvis används för att ställa existentiella problem på sin spets.
Det fiktiva berättarjaget – som också heter Thomas – är svensk restaurangägare i Schweiz. Hans son Marc är bergführer och har under oklara omständigheter försvunnit uppe i bergen. Till Thomas egen oro kommer att han måste hantera sin notoriskt nervösa hustru som undanhållits vad sonen sysslar med.
Överraskande får han besök av Johan, son till hans yngre bror Jacob som nyligen avlidit. Att ta med Johan upp i bergen blir en förevändning för Thomas att försöka ta reda på vad som hänt Marc och amerikanen han svartguidade.
Jag kunde inte låta bli att först läsa bokens kursivsatta, öppet självbiografiska avsnitt för sig. Osentimentalt, med en poets saklighet börjar Anderberg teckna sitt ”jagträd”: ögonblicksbilder ur skymningsblå barndom, ungdomsårs grubbel över tillvarons obegripligheter.
Sen, när de filosofiskt reflekterande styckena fick interfoliera den övriga texten, märkte jag ju hur ”Det mesta blir aldrig av” bildar en märklig helhet vars delar skärper och kompletterar varann.
Parallellt med att dramatiken under bergsvandringen trappas upp blir skrivandet allt mödosammare, försvinner talförmågan undan för undan. ”Med förlusten av språket går den livsform som jag gjort till min förlorad.”
”En varelse som ligger fjättrad vid påminnelser om allt vad han inte var, gjorde eller blev.” Vill jag leva vidare så, frågar han sig. Men inte ett ord om rädsla. Däremot löper rädslan som en röd tråd genom romanhandlingen.
”En smärtsam insikt: att vi väljer våra liv. Eller snarare: att vi väljer bort de liv vi också kunde ha haft. Därmed sorterar vi bort de variationer av oss själva som vi också kunde ha varit.”
Så lyder en annan viktig passus i de självbiografiska anteckningarna. Konkret exemplifierad av romanfigurerna genom brödrarelationen och fäder och söner-temat.
Uppväxtens borgerliga akvarieliv – som också blivit Thomas eget – ställs mot uppbrottslingen Jacobs val av nomadisk frihet. Medan Thomas lärde sig hyckla och lita till halvsanningar odlade Jacob sina impulser.
Han var en pappa som gled undan och ofta försvann. Sonen Johan är distanserad, genomskådande, hyperkontrollerad – har en diagnos, som det heter numera. Och Thomas som tyglat sin egen frihetslängtan har lärt sin son att jaga kickar. Så har Marc blivit ”en som övervinner snarare än vinner”.
Som naturskildrare har Thomas Anderberg få motsvarigheter i dag – det visade han redan i romanen ”Här ligger jag” från 1989. Han blir till en spegel av naturen, kan skriva med en oerhörd närhet till en skalbagge eller en spindel, till grässtrån och träd, stenar och klippor.
Den strapatsfyllda bergsklättringen är filmiskt detaljerad – över djupa raviner, mellan hisnande stup: Spången (kryp!), Språnget (hoppa!).
”Det mesta blir aldrig av” är en bok som läsaren får svårt att glömma. Thomas Anderberg har skapat ett märkligt gripande verk som man är tacksam att få ta del av.