Tre månader kvar till valet när "Lobbyisten", tredje krimboken signerad Thomas Bodström, utkommer. Valpropaganda?
Tja, på sitt sätt.
I "Lobbyisten" är det bara tre veckor kvar till valet. Marginell fördel höger, enligt de opinionsmätningar som genom boken presenteras dag för dag. Som illustration av hur de kan svänga i politiken. Särskilt när dramatiken är utöver det vanliga. I "Lobbyisten" tar Thomas Bodström tar i så det knakar.
Det börjar med en gisslantagning i, jo, Sveriges riksdag. Terroristerna kräver att tolv kriminella ska benådas. Annars avrättas hela Justitieutskottet, däribland en tidigare justitieminister.
Den sittande justitieministern - en ung, kvinnlig socialdemokrat - tvingas hantera den heta potatisen, bränner sig nästan, men räddas för femtioelfte gången av sin slipade statssekreterare. Vänsterblocket stiger sakta i opinionsmätningarna. Men opinionen är nyckfull och den onda sagan har bara börjat.
"Lobbyisten" utspelar sig till stor del i opinionsundersökningar och inte minst i media. Bodström bedriver satir över ett samhälle där medialt genomslag är viktigare än politiken. Aha!
Skillnaden är förstås att advokaten, riksdagsmannen och tidigare justitieministern Bodström har ganska unika insikter i mediapolitiken och inte minst i räv- och rackarspelet bakom kulisserna. Det gör "Lobbyisten" intressant, rentav trovärdig. Tyvärr är ändå boken måttligt medryckande.
Själva deckarintrigen är smått osannolik och delvis just därför ganska bra. Problemet är berättelsen saknar eget liv. Driv. Boken är lite för perfekt konstruerad, stilen jämntjock. Hur mycket Bodström än försöker skildra gestalternas alldeles vanligt vardagliga, gnisslande privatliv, blir de sällan mer än symboler. Trots den lovvärda intentionen att förmänskliga maktens män och maktens kvinnor, i princip oavsett partifärg.
Jag önskar att Bodström kunde motstå lustigheter som att kalla en tidigare justitieminister för avdankad fotbollsspelare, men på det hela taget bjuder "Lobbyisten" på passabel underhållning. Utan att egentligen säga särskilt mycket nytt om vare sig politik eller mediesamhället.
Mest läser jag vidare i hopp om att författaren ska avslöja interna, solkigt kittlande hemligheter. Här och där får man faktiskt lite skämt kött på benen.