REPORTAGEBOK
Thomas Kanger
Stulen barndom. Vanvården på svenska barnhem.
Bonniers
Vi var många som såg och greps av Thomas Kangers dokumentärfilm "Stulen barndom", som sändes på SVT 2005. Den efterföljande debatten blev livlig och samma år startade den statliga Vanvårdsutredningen, för att bringa klarhet i vad som hänt de minst 250 000 barn som någon gång varit placerade i fosterhem och/eller barnhem under tiden 1920-1995. En kvarts miljon. Ändå, menar Kanger efter egen forskning, är siffran för låg.
Av alla dessa barn kom en förskräckande stor andel att drabbas av fysisk och psykisk misshandel och sexövergrepp från de personer som var satta att vårda dem.
Om detta handlar vårens reportagebok. Sakligt, med en mängd siffror och statistik till stöd, berättar Kanger vad som ofta hände med barnen som samhället tog. Bara ibland bryter vreden fram i det annars lugna berättandet.
Ändå, betonar författaren, gjordes allt från början i välviljans namn. Samhället ville skydda barnen från olämpliga uppväxtmiljöer, och samhället från bråkiga ungar. Det fanns också kärleksfulla fosterhem och vårdare på institutioner som försökte göra sitt bästa. Det är viktigt att minnas. Men det är inte om dem han vill berätta, utan om vad som verkar ha varit den förhärskande kulturen inom området och som tycks ha präglats av våld, utnyttjande och övergrepp.
Inte helt förvånande var de omhändertagna nästan alltid barn till lågavlönade eller arbetslösa, ofta ensamma mödrar. En särskilt utsatt grupp var romerna, "tattarplågan" som tidningarna kallade det på 1930-talet. Kanger visar hur romerna fick bli den onda symbolen för allt gammalt och ovärdigt människomaterial som samhället nu ville ta krafttag för att sanera bort. Då var det bästa att ta barnen och uppfostra dem till goda svenskar, samt förstås att hålla noga koll på alla som kunde tänkas vara romer. Författaren skriver syrligt: "Att Skånepolisen 2013 avslöjats med att ha kartlagt romer visar på en lång tradition."
Här visas tydligt hur tids- och tankelinjer går från det urgamla föraktet för fattigdom över det tidiga 1900-talets rasbiologiska läror, vidare till nazismens hets mot "untermenschen" för att sedan stryka som en kall vind genom det framväxande Folkhemmet. Gunnar och Alva Myrdal, två av sin tids främsta samhällsdebattörer, ville "städa upp i det svenska folkets arvsanlag". Steriliseringsvågen rullade in.
En av många familjer som splittrades var familjen Sänd i Göteborg; ensamstående Anna med sönerna Bengt och Rustan (senare Kent). För Bengt gick det trots allt bra i livet, som vuxen lade han till ett "h" i sitt efternamn och blev känd trubadur. För Rustan/Kent slutade det istället med självmord. Minnena från barnhemstidens separationer och kränkningar blev för tunga.
Thomas Kanger har mött och intervjuat ett flertal barnhemsbarn och deras berättelser utgör själva kärnan i hans bok. Ibland kommer de själva till tals direkt; under rubriken "Röster" möter vi t ex Kurt, som berättar hur han som fyraåring 1948 slets ur sin mors famn av två "barnavårdskärringar" för att placeras på Vidkärrs barnhem, där barnen bland mycket annat tvangs duscha i iskallt vatten. Orsak till omhändertagandet: fadern hade ett fängelsestraff bakom sig. Och var rom.
Dessa korta berättelser är i all sin hudlösa enkelhet djupt gripande.
Det här är en engagerad, engagerande och mycket viktig bok om det som varit - men också om det som är. För linjerna från den gamla tiden sträcker sig ända in i vår egen värld.