Ibland är man inte bara förväntansfull, utan också välvilligt inställd på förhand.
Inför Annika Thors första vuxenroman kände jag så.
Som barn- och ungdomsboksförfattare är hon ju så bra. Ta mobbningsklassikern "Sanning och konsekvens"(1997) eller "Öppet hav" (1999) och övriga delar i serien om Steffi och Nelli som skickas till Sverige undan nazisternas judeförföljelser, och "Nu, imorgon!" (2005) från Göteborg i maj 1968 - fängslande och känsligt avlyssnad realism.
Nu sträckläser jag förstås även "Motljus". Intrigen lägger nämligen ut sina goda krokar.
Det är när Marie, lärare i 55-årsåldern och gift med läkaren Staffan, läser dödsrunan över den kände filmregissören Ronny Berglund som den medelklassigt och tryggt etablerade tillvaron råkar i obalans. Minnena från sommarkollektivet för trettio år sen, då hon och Staffan tillsammans med ytterligare två par och den nyss avlidne Ronny bodde i Huset, slår till med sådan kraft att hon krisar ihop.
Så mycket som hände och inte hände mellan Ronny och henne. Så många kvarlämnade frågetecken.
Varför blev det inte dom? Vem var han egentligen? Vilken berättelse om Ronny är den rätta? Vem är Marie själv?
Under hela sommaren 1976 videofilmar Ronny livet i Huset och när Marie i samband med hans begravning får tillgång till kassetterna, kan hon till sina egna minnen även lägga denna dokumentation. Samt en kassett med scener ur en ofullbordad film, plågsamt laddad av Ronnys svåra barndomsupplevelser i slutet av 50-talet.
För Marie återstår att få ihop pusselbitarna från då och nu. Hittills har hennes föreställning om Ronny endast varit "ett utsnitt i tiden". Dags att tillfoga början och slut, länka samman berättelserna över tid och rum.
Och visst dras jag med, blir nyfiken på vilka hemligheter ska avslöjas, känner spänningen växa. Men grejen är att jag till slut ändå tycker att jag blir snuvad. På något odefinierbart mellanled, på en plats i romanen där andningen ges tyngd och låter dramatiken vibrera och brisera mer ohämmat och komplext.
Men okej, skickligt fångade stämningar och tidsmarkörer samt en sårigt skissad historia om utsatta barn får jag. En medelålderskris likaså.
Kanske om jag finge se dramats huvudpersoner och bifigurer framträda med än mer hull och hår - komma ut ur motljuset - och lämna Thors registrerande kameraöga för fler själsliga djupdyk att jag hade suttit nöjdare.