En sakta förskjutning i vardagen. Så beskriver Karin Thunberg den gradvisa förändring hennes mor och barndomshemmet genomled när det normala blev onormalt. En gradvis förskjutning som gör att man efteråt inte riktigt kan sätta fingret på när allt startade eller varför det blev som det blev. Man liksom vänjer sig.
"En dag ska jag berätta om mamma" är bokens titel. Den dagen har kommit nu. Sopmamman ska fram i ljuset, de fräna lukterna ska återupplevas och beskrivas, det ska rotas i det som stinker och är skämt, det äckliga.
Sopmamman ska fram i ljuset för sopmammor, till skillnad från supmammor, är det ingen som bryr sig om, kanske är de inte tillräckligt spännande, resonerar Karin Thunberg. Är det möjligt att förstå? Varför det blev som det blev?
Men det finns också en annan anledning till att Karin Thunberg nu med varsam hand gläntar på de gardiner som varit fördragna så länge: sopmamma eller inte, man har den mamma man har och det präglar en och påverkar livsvalen. "Lova mig", säger mamman till sin dotter och varnar för hemmafrufällan. "Lova mig att inte bli en sån som jag. En som måste be om vartenda korvöre."
Karin Thunbergs bok är en resa i tid och minne. Den är uppriktig, hymlar inte men är samtidigt skriven med omsorg om att bevara ett slags värdighet. Den går tillbaka till barndomsön utanför Karlskrona där mamman trots alla föresatser i ungdomen blev kvar som gift, liksom hennes mor före henne.
För mamman betydde ön ensamhet och isolering, brist på frihet. Resan i tiden och minnet går via sjukjournalerna, de som skvallrar om depressioner och senare om en mer påtaglig diagnos i bröstcancer.
Journalerna som också påminner om den där gången hälsovårdsmyndigheterna anmälde mamman på grund av några gamla sopsäckar. Skamliga minnen. För berättaren handlar det om att försonas med det som har varit, granska skulden och skammen, "leva med skuggorna".
Någon riktig förklaring till varför just hennes mamma samlade sopor och grävde ner dem får hon aldrig. Kanske finns den inte, allt kan inte förklaras. Men hon finner i sin mamma en kvinna för vilken livet nog inte blev som det var tänkt, som aldrig såg att hon hade några val.
"Genom att inte slänga någonting bevarar den utsatta människan det enda hon har. Det som hon kan samla ihop. Det som blivit över. Soporna blir hennes pansar mot världen."