I Titti Knutssons nya ungdomsbok ”Flyktingen” konfronteras tonåriga Amandas uttråkade, men trygga, tillvaro av en mystisk upptäckt:
En ung kille med trasiga kläder gömmer sig i jaktstugan.
Snart nog inser hon att det handlar om en förrymd asylsökande som orsakat fullt pådrag hos migrationspolisen. Hon avslöjar inget, blir istället djupt involverad i unge Timurs utsatthet.
Länge håller hon andra utanför, och dignar under bördan. Inser att hon behöver stöd. Bäste vännen Petter blir den förste som släpps in, och sen rullar det hela på. Starkt och dramatiskt – också läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan. Amanda tvingas leva dubbelliv, blir själv jagad, växer genom sitt och andras engagemang. En orädd kamp som slutligen även tar hjälp av sociala medier.
Genom att placera berättelsen i (förmodar jag) grannlandet till den inbördeshärjade nationen i ”Muren” och ”Kampen” och den där så uppslitande fiendskapen mellan ”krokodiler” och ”gnagare” – Timur är grozner, det vill säga gnagare – vrider Knutsson temat Vi och Dom ytterligare ett solidariskt och politiskt varv; skapar ett skarpt läge nära verkligheten.
Och, som i alla goda spänningsromaner för yngre, så uppstår modet i första hand hos de unga. De visar vägen, tar ställning och agerar, med hjälp av ett fåtal vuxna.
”Flyktingen” är en riktigt bra bok. Välskriven, laddad, empatisk och motståndskraftigt hoppfull. Borde läsas och diskuteras i varje klassrum.
Vi är alla människor, på gott och ont. För att citera en av länkarna i hjälpkedjan, en av de mer luttrade anhalterna i den underjordiska järnväg som verksamt pushar handlingen framåt: ”Ingen väljer var man föds, eller till vad man föds”.