Igen: Palmemordet. Inte ens den slipade räven Leif GW Persson kan motstå frestelsen i nya romanen "Faller fritt som i en dröm". I avslutande delen av författarens brottstrilogi beordrar supersnuten från Norrland, alias Lars Martin Johansson, att nu jävlar ska Palmemordet lösas.
Leif GW Persson är som alltid väl påläst och argumenterar övertygande för det mördarspår som så sakteliga vecklas ut genom romanens femhundra sidor. Ett problem bara: som deckare är boken trög och trälig. Av den Leif GW Persson som inledde trilogin med suveräna "Mellan sommarens längtan och vinterns köld" finns bara rester kvar. Författaren verkar vara eländigt trött på sina gamla karaktärer och lägger krutet på att gestalta den genuint osympatiske snuten Bäckström. Han är inte värd all uppmärksamhet. Resultatet blir tjatigt och pratigt. "Faller fritt som i en dröm" faller platt.