Tom liten kärlekssaga

Vad gör man med en återanvänd berättelse, ett gäng platta rollfigurer och en ansenlig mängd klichéer om kärlek? För de flesta är svaret enkelt, de försöker somna om. Som filmskapare har man fler alternativ. Man kan till exempel sträcka på sig, skrota alltihop och börja om, eller – som Agnès Jaoui – intala sig att om man bara får regissera och själv spela en av de större rollerna så kan man trots allt berätta sin historia - på rätt sätt.

Jaoui försöker skapa stämning genom att kontrastera ett bildberättande med hög stilnivå mot en alldaglig och franskt smågrinig dialog. Det bits i röda äpplen, skor tappas på baler och trädgårdstomtar står strategiskt utplacerade i kulisserna.

Det här är en kärlekssaga, får tittaren förstå, men en saga mitt i verkligheten, där ingen drar sig för ett "merde".

I sagans centrum står Laura (Agathe Bonitzer) som träffar sin drömprins, först i en dröm men strax på en trottoar i Paris. Sen blir det fnurra på tråden, någon lär sig köra bil, någon betvingar en tvångstanke och någon begriper vem hen älskar, egentligen. Filmen är så tätt strösslad med new age-visdom att Agnès Jaoui får Paulo Coelho att framstå som Richard Dawkins. Här sker inga möten och utbyts inga första kyssar utan att det skimrande sagofiltret träs på linsen och sugande ljudeffekter understryker hur magiskt det är att det just inträffade just har inträffat.

Historien drunknar i tomt effektsökeri och som tittare blir man inte skriven, utan graffitibombad på näsan med insikter om Livet. Jean-Pierre Bacris u-sväng från ovillig och livstrött till nyfött nyfiken pappa är ett undantag i Jaouis kroniska misslyckande att förankra sina rollfigurers livsavgörande vägval. Här tycker man lite synd om regissören. Hon verkar ha glömt den magi som faktiskt finns i kärleken, alldeles utan specialeffekter och allusioner på sagor.