Tomas Tranströmer samlad

Femhundra sidor, inklusive de blanka mellan olika samlingar - större omfång har inte det svenska författarskap som är Sveriges internationellt mest spridda och hyllade, översatt till ett sextiotal språk. Dess upphovsman, Tomas Tranströmer, firas denna månad på sin 80-årsdag.

Det är en ålder då en poet mycket väl kan vara fortsatt produktiv, men denne store diktare tystades som bekant av en stroke för tjugoett år sedan.

De femhundra sidorna utgör volymen "Tomas Tranströmer. Dikter och prosa 1954-2004". De åtta kapitlen i den självbiografiska "Minnena ser mig" från 1993 finns alltså också med. Det enda som saknas är Tranströmers tolkningar av andra poeter, främst amerikanska och ungerska. Även på det området har han gjort en betydande insats.

2001 utgavs nio haikudikter skrivna redan 1959 i den lilla volymen "Fängelse". Till den diktformen - treradingar bestående av sjutton stavelser - återvände Tranströmer så under sjukdomstiden. Råmaterialet var dock utkast och fragment i gamla anteckningsböcker.

Från debuten "17 dikter" 1954 till och med "Sorgegondolen" 1996 utgavs elva samlingar - inte mer än 163 dikter men ett outtömligt rikt livsverk.

Hur många av oss har inte införlivat Tranströmers bilder för förtätade ögonblick som en del av den egna livskänslan och uppfattningen av tillvaron. Att på nytt läsa poeten som "får en flod att strömma genom ett nålsöga" (ur sviten Schubertiana i "Sanningsbarriären") innebär igenkännande men också en förundran lika överrumplande som vid den första läsningen.

Det är i inomhuset, oändligt utsträckt i tid och rum, som Tranströmers poesi utspelar sig. Nuets ögonblick och det tidlöst existentiella projiceras över varandra. Anställd av ett stort Minne är han själv ett vändkors - för döda, levande och ofödda, för medvetet och omedvetet, för det konkreta och det anade, det privata och det allmängiltiga.

Han förblir trogen sin livskänsla och visionära attityd, men med åren blir dikten mer omedelbar och öppen, har ett mer avskalat bildspråk och visar mer av hans eget jag.

Kjell Espmark har liknat Tomas Tranströmers poesi vid en rad illuminerade glimtar av en verklighet som i grunden är dold och oöverskådlig. Den stora gåtan. Så löd också titeln på hans sista diktsamling och sista raden i dess avslutande haiku.

Nu är författarskapet avslutat. Men som Tranströmer själv skrivit (dikten "Morgonfåglar" ur "Klanger och spår"):

Fantastiskt att känna hur min dikt växer

medan jag själv krymper.

Den växer, den tar min plats.

Den tränger undan mig.

Den kastar mig ur boet.

Dikten är färdig.

GUN ZANTON-ERICSSON