Det är en förtätad, lika kompakt som poetisk text Toni Morrison bjuder på. Kvinnoöden i 1600-talets Amerika, när folk från Europa bosatte sig i landet och slavar forslades dit under fasansfulla omständigheter från Afrika.
Bokens fasta punkt är en gård i norra Virginia, där Jacob Vaark är herre på täppan. Men mest befinner han sig på resande fot för Västindiska kompaniet.
"Jag handlar inte med kött", bedyrar han då han erbjuds en liten flicka, Florens, som kan läsa och skriva och alltså kan vara till nytta. Ändå köper han henne. Jacobs hustru Rebekka har fött fyra barn som alla dör.
Livet är inte nådigt för kvinnorna på gården. De sliter i en oländig natur full av hot, i en värld där männen skräms och tar för sig av kvinnornas kroppar, där smittkopporna härjar och där Gud mest är en straffande överhet.
Berättarperspektivet varieras, än är det indiankvinnan Lina som för ordet, än Florens, som är besatt av smeden och "gungar" i erotiken med honom så fort hon kommer åt, än är det Rebekka som sörjer sina barn och snart också sin man. Och än är det den oberäkneliga Sorg, med rött hår och svarta tänder och som pratar med gräs och vinrankor efter sin traumatiska färd till denna plats på jorden. Alla utom Rebekka är utan rättigheter, de kan säljas, hyras ut, bli överfallna, bortförda, drivas i landsflykt.
Morrison kan konsten att måla upp en miljö och tränga in i sina gestalters tankar med ett flödande, detaljrikt och suggestivt språk. Men det är ingen lätt bok att läsa. Det är en ganska lång uppförsbacke innan man kommer in i romanen och innan man lär känna de olika huvudpersonerna.
Toni Morrison är den första svarta kvinna som fått Nobelpriset i litteratur, år 1993. Hennes engagemang för de svarta i Amerika visar sig inte bara i hennes romaner; hon föreläser också mycket. Hennes språk är musikaliskt, romanen växlar mellan inre monolog och berättande.
Det är som om Morrison förfogar över en sublim konst att översätta naturens snårighet till språket. En alldeles egen ton.