Tony Blair: Helt utan smink

Tony Blair förvandlade nästan egenhändigt det ständigt förlorande labourpartiet till New Labour som lyckades vinna tre val i rad. Den politik han tämligen kompromisslöst drev igenom kan snarare beskrivas som socialliberal än traditionell socialdemokratisk. Mycket riktigt har partiet nu återgått till sin tidigare linje och återigen förlorat makten.

Politikermemoarer är ofta väldigt trista därför att deras upphovsmän framförallt har velat rätta till en, som de uppfattat saken, orättvis bild som tidigare givits av deras insatser. Inte sällan är böckerna också spökskrivna.

Tony Blairs memoarer är tvärtom livliga, osminkade och levande, definitivt utan inblandning av någon spökskrivare. Bonniers har lyckats få ut en svensk upplaga av boken (853 sidor) bara någon månad efter utgivningen i England. Tre översättare (Ulla Danielsson, Mattias Göthe och Manne Svensson) har framgångsrikt lyckats förmedla Blairs mycket personliga skrivsätt till en nästan lika levande svenska.

Socialdemokraternas kriskommission begår definitivt tjänstefel om de inte intensivläser boken. Och den kan också rekommenderas till alla med politiskt intresse. Det finns naturligtvis partier som bara kan intressera en brittisk publik och det hade varit klokt att operera bort dem i den svenska upplagan. Läsaren får nu hoppa över somliga sidor på egen hand.

Det mest spännande i skildringen är kanske Tony Blairs relation till Gordon Brown. Den förvandlas under åren från nära vänskap till öppen fientlighet. Samtidigt är Brown hela tiden en oumbärlig kollega i regeringen. Blair kan inte avskeda Brown och Brown kan inte lämna regeringen utan att äventyra sina möjligheter att efterträda Blair.

En stor del av boken upptas naturligt nog av en argumentering kring Irakkriget, varför det med sina misslyckanden upplevdes som moraliskt helt nödvändigt.

Att inga massförstörelsevapen hittades betyder inte att Saddam inte skulle försökt att skaffa sig dem när sanktionerna mot landet hävts, menar han.

Vad jag saknar i boken är en skildring av Blairs religiösa tro. Han skriver att tron för honom varit och är långt viktigare än politiken. Men han talar inte om vad den innebär förutom ett torrt konstaterande att tron inte ger någon vägledning när man ska fatta politiska beslut.

ERNST KLEIN