BOK
Tony Samuelsson
Kafka-paviljongen
Wahlström & Widstrand
Idén att skildra ett Sverige efter en tysk seger i andra världskriget är spännande. Och Tony Samuelsson är en god skribent, vilket visar sig inte minst i bokens dialoger.
Men efter att läst igenom romanens 440 sidor vet jag häpnadsväckande nog fortfarande inte ett dugg om hur livet tedde sig i ett tänkt nazistiskt Sverige.
Dessutom har jag fått tillfälle att haka upp mig på ett antal anakronismer, som ungdomar som på 30-talet har med sig äpplen på en utflykt i början av sommaren. Vi importerade inte äpplen på den tiden.
Lika konstigt känns det att alla dricker omåttliga mängder gott kaffe i krigets slutskede och under den första efterkrigstiden. I verkligheten var kaffe en svår bristvara, hårt ransonerad. Och regeringen hade inte sitt högkvarter i Rosenbad utan i Kanslihuset. Att alla titulerar varandra med herr och fru och ni i slutet av 70-talet kan däremot möjligen förklaras med det nazistiska inflytandet. Men det är i så fall i stort sett det enda exempel som ges av det slaget.
Romanens huvudperson är Sigge Eriksson, i början på 40-talet en spirande ung författare på vänsterkanten med starka antinazistiska övertygelser. Efter det nazistiska maktövertagandet grips han och blir svårt misshandlad av säkerhetstjänsten. Sedan placeras han i fängelse på Långholmen tillsammans med några andra unga antinazistiska författare.
De behandlas mycket milt under beskydd av en hög nazistfunktionär. Regimen har fått för sig att de behövs för att skapa en svensk kultur och med hot och löften om frihet får man dem att anpassa sig till det nya läget – alla utom Stig Dagerman som tar livet av sig i fängelset. Varför just han ska förvandlas till en fantasifigur förblir oklart.
Sigge Eriksson friges så småningom och blir i nazismens skugga en mycket framgångsrik författare, men behåller inom sig någon sorts hopp om demokrati. Hans författarskap inbringar uppenbarligen mycket pengar och han kan förverkliga sin barndoms dröm att bosätta sig på en herrgård i Farsta. Han utses också till medlem av något sorts allgermanskt parlament, oklart dock vilken roll detta har och vilken roll Sigge spelar.
Det här är en delvis ganska underhållande roman, tydligt inspirerad av Eyvind Johnsons krigstrilogi om Grupp Krilon. Men jag kan inte låta bli att tänka på Philip Roths roman om hur ett nazistiskt tänkande med Charles Lindbergh som frontfigur tar över i USA under världskriget. Roth förmår verkligen förmedla en insikt om hur de nazistiska tankarna steg för steg förändrar det amerikanska samhället. Det gör Samuelsson inte.
Romanen lämnar efter sig en irriterande tomhet. Ingenting blir bättre av att nazismen försvinner i slutet på 70-talet, av någon obegriplig anledning.