Torbjörn Nilsson: De omänskliga. Berättelser om politik
Weyler förlag
I kampen om tillvaron är det lättare att inbilla andra att man är något om man först lyckas lura sig själv, hävdar evolutionsbiologen Robert Trivers. Hans påstående sammanfattar journalisten, redaktören och en gång medarbetare i Corren, Torbjörn Nilssons rafflande bok om svensk partipolitik; "De omänskliga". Politik är teater, skriver Torbjörn Nilsson, och människor med hög självuppfattning ljuger oftare än de med låg självkänsla. I tre essäliknande kapitel lyfter han upp några händelser i svensk samtida politik som på ett tydligt sätt beskriver hur makt och politisk karriär framkallar en långsam moralisk förflackning och fartblindhet: Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, Trycket på de borgliga riksdagsledamöter som gick emot FRA-lagen och kampen mellan höger och vänster inom SSU.
En grundläggande fråga är vad som händer med människor som ständigt lever i offentligheten. Torbjörn Nilsson har ett målande och metaforiskt, nästan episkt, språk som tvingar läsaren till insikten att Watergate inte bara är ett fenomen på andra sidan Atlanten. All förändring tycks ske gradvis på ett näst intill kusligt sätt. Som om varje ny generation politiker skolas in i ett kollektivt vansinne
Det är nästan lite av Bo Baldersons komiska satir över politikersamhället, men nu skildrad som verklighetens tragedi.
Torbjörn Nilsson återkommer till Stanley Milgrams klassiska socialpsykologiska experiment där vanligt folk övertygades att utdela vad de trodde var dödliga elchocker till andra deltagare. På samma sätt dehumaniseras svenska politiker menar Torbjörn Nilsson. Ett djärvt påstående, men tankvärt. Så länge man fortsätter att lura sig själv flyttas gränsen för det anständiga allt längre bort. Det skapas därmed en slags politisk pennalism där man utsätter andra för man vad man själv en gång upplevt. Som då Fredrik Reinfeldt inför FRA-omröstningen skäller ut Karl Sigfrid och ställer honom i skamvrån. Så hade den unge Reinfeldt själv en gång blivit uppläxad av Carl Bildt. Torbjörn Nilsson hittar dessutom ett intressant genusperspektiv i FRA-debatten. Det finns ett manligt ideal att offra sig för något större och i denna risktagning inte visa tillstymmelse till känslor.
Torbjörn Nilsson skriver levande och engagerat. Han gör intressanta kopplingar till teologi, idéhistoria och litteratur. Underlaget för sina avslöjanden vilar på många intervjuer och dokumentationsstudier. Men här blir också hans analyser sårbara. Sanningen är ju krigets första offer, även bland krigets mänskliga offer. Hur Torbjörn Nilsson validerat sina intervjuer framgår inte riktigt.
Det är en snårskog som Torbjörn Nilsson gett sig in i. Han har gjort ett gott arbete att analysera den åt oss. Jag gillar denna bok som kommer lägligt i ett valår, där vi kan förvänta oss att bloggar, facebook och twitter provocerar till en valdebatt som både är smutsig och rå.