BOK
Torgny Lindgren
Klingsor
Norstedts
”Alla mina texter går egentligen ut på ett försvar för de svaga och utsatta.”
Det säger Torgny Lindgren i Kaj Schuelers intervjubok ”Torgny om Lindgren” (kom ut för ett år sen) apropå att han då arbetade med en berättelse om ”en liten människa i ett stort samhälle”.
Den lilla människan – visar det sig när denna nya bok nu når läsarna – är målare och stolt bärare av släktnamnet Klingsor, av en västerbottnisk förfader hemfört från en gravsten i Nordtyskland år 1813. Konstnärskallelsen fick han via ett lutande dricksglas på en snedsågad stubbe där det stått kvarglömt i decennier.
Då föddes den allt uppslukande övertygelse som skulle bli avgörande för hans liv och skapande: att döda ting är levande: ”Materia men ändå ande. Ande men ändå materia”. Det lutande glaset hade nämligen rätat på sig, ”det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet”.
En väldigt lindgrensk anekdot i en roman om konst och skapande som utgör en hyllning till medelmåttan och hennes livslögn, om man får tro författaren själv som i någon intervju framhållit det dilettantiska som något djupt mänskligt, ambitionerna som inte motsvarar förmågan.
Åtta terminers korrespondenskurser, samt ett par resor ut i Europa och till en målarskola i Stockholm, rustar Klingsor för att som ”den döda materiens ombudsman” avbilda föremål så att deras innersta liv blir synligt.
”… mitt måleri är navet som den nya konsten rör sig omkring”. Han sätter verkligen inte sitt ljus under en skäppa, naivt inbilsk och grandiost självtillräcklig som han är. Givetvis framställt så att det inte blir något att göra sig lustig över.
Fanny, handledaren på korrespondensinstitutet som en tid blir hans livskamrat, är för övrigt inte heller särskilt blygsam. Hon anser sig vara i färd med att förnya den svenska akvarellkonsten.
Med absurd säkerhet kan följande fastslås: ”Om Klingsor hade utvecklats, då hade det varit mycket svårt, ja omöjligt, att skriva en bok om honom”.
Utan att vare sig bli bättre eller sämre målar han samma stilleben med Glaset som återkommande motiv. År efter år, skikt på skikt, i formatet 48 x 28 cm, på dukar av Gammklingsorskans evighetsväv.
Med en typisk Lindgren-paradox var den linneväven egentligen avsedd för liksvepningar. Inte underligt då att den viktigaste färgen för Klingsor blir caput mortuum – latin för dödskalle, kallas vanligen engelskt rött.
Om jag påstår att denna ”bruntoniga och grådaskiga sörja” är färgernas pölsa så är jag framme vid en hjärtpunkt i Lindgrens författarskap.
Utan att namnges förekommer den inälvsrika röran av löst och fast – representerande ”maten i sig” – redan på sidan 25 i denna knappt 200-sidiga berättelse. Eftersom den framför allt är en bild och ”aldrig någonsin kan fullbordas” återfinns den sen i många uppenbarelseformer.
Enligt fiktionen utforskas och förmedlas Klingsors historia av ett anonymt ”vi”, jämförbart med kvinnan/föreläsaren i Lindgrens ”Hummelhonung” (1995). Hon skrev på en helgonbiografi, och den bok ”vi” planerar att skriva tycks också bli en hagiografi.
”Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var” deklarerar dessa levnadstecknare. Lindgren – med sitt intresse för kvantfysik – låter dem rentav i Klingsors måleri se Higgspartikeln, som förbinder varat med ickevarat, och ”kvarkarna, som James Joyce var den förste att se”.
Det är legenden om Klingsor som läsaren får ta del av. Hans dröm om en sammanhållen skapelse är också en strävan för det skrivande ”vi”. I motsats, förefaller det mig, till Lindgren med det upplösta och formlösa – i sig en form – som ideal.
På välkänt Lindgren-vis är ”Klingsor” klurigt underhållande, full av dråpliga episoder och infall, någon gång gränsande till det fasaväckande.
Sitt stilistiska mästerskap kan Torgny Lindgren knappast vässa ytterligare, inte heller detaljomsorgen eller de milt ironiska/humoristiska formuleringarna, typ efterslängar. Nog skulle jag vilja påstå att hans dröm om att ”skriva pölsa” inte längre är ett ouppnåeligt mål.
”Klingsor” kan liknas vid ett alltomfattande hopkok och läsningen vid att försjunka i beståndsdelarnas hemligheter. Ideligen öppnar sig nya perspektiv på texten, olika tolkningsmöjligheter.
Lindgren formulerar det förstås bäst själv. Som i ett brev till Laxness, återgivet i ”Minnen”: ”Den formstränga formlösheten visar distinkt hur ovetbar verkligheten i grunden är.”