Tove Mörkberg, född 1982, debuterar med en mycket fin diktsamling, "Barnen”. Det är täta, sparsmakade dikter – ofta bara några få rader svävande i det vita på ett uppslag.
Ändå finns här om inte en hel berättelse så i alla fall ett skeende som gör att dikterna hänger samman och bildar en väl avgränsad helhet. Det är ett imponerande stadigt bygge Mörkberg har åstadkommit.
Scener ur ett familjeliv, kanske innehållet kunde sammanfattas. Och då, som titeln indikerar, ur barnens perspektiv. Ett ganska vanligt familjeliv i en ganska vanlig svensk stad, tänker jag mig. Kanske för något eller några decennier sedan.
Markörer som skulle binda dikterna till en viss tid och plats saknas. Å andra finns många konkreta detaljer: soffan som någon sover på, cigaretten, köksfläkten, korkarna. Kaffet.
Och så allt som är barnens: ryggsäcken, en kanin, vägen till skolan. Mamman och pappan och någon mer, som kommer och går. Mammaveckor och pappaveckor.
Ett ganska vanligt familjeliv, rätt så trasigt. Med en oro närvarande och då och då luckor av frid.
En historia träder fram allt tydligare för varje läsning. Man kan lägga lite pussel, om man vill. Ur denna historia har Tove Mörkberg valt ut och mejslat fram betydelsebärande scener.