Jan Mårtenson (född 1944) är en trägen arbetare i litteraturens vingård, lika flitig och pålitlig som ojämn. Gärna journalist, hellre skönlitterär prosaist, helst poet. Med allt vad det innebär produktiv.
Och så slår han till med sitt livs diktsamling. Ojämn här också, stundtals hemfallen åt övertydlig galghumor, jargong och vits - fattas bara, antalet dikter ligger kring 300-strecket. Men i allt väsentligt nära själva innebörden av begreppet centrallyrik. Kärnan, djupet. Eggen.
"Dikter inifrån" lyder den sannskyldiga titeln och här balanseras det: inte elegant, jo ibland, och det stör en smula, särskilt när elegansen blandas med något kokett, men överlag nog så brutalt och naket. Inifrån skall tolkas bokstavligt, platsen är nämligen S:t Lars i Lund, det gamla sinnessjukhuset där sådana som Hill och Hermelin satt. Eller låg. Och övergav (Hermelin!) för en stund.
Men inifrån är förstås inte bara interiörer där personal och medintagna beter sig si eller så, det är också - eller framför allt - ett tillstånd och förhållningssätt. En blick som är lika delar utsatthet och klarsyn. Och en viskande röst i den natt som sömntabletterna eller de andra medicinerna, och metoderna, aldrig kan eliminera.
När en människa greppar kniven och riktar den mot halspulsådern är det kanske en lek, eller som det mera psykologiskt plägar heta: ett rop på hjälp. Om hon dessutom använder kniven, men träffar ådern dåligt, är det väl ett ännu högre rop?
Jan Mårtenson lever, det är det enda som räknas - i livet. I litteraturen - cynisk av naturen - gäller andra lagar. Å diktarens och dikternas vägnar är kritikern genuint lättad och lycklig. Det går alltjämt att skriva poesi utan förbehåll och garderingar, inifrån hjärt- och smärtpunkten och själens allra mest lömska gömställen.
Jan Karlsson