Paradiset
Regi: Colin Nutley
Manus: Colin Nutley & Johanna Hald
I rollerna: Helena Bergström, Niklas Hjulström, Reine Brynolfsson
Längd: 1 tim 56 min
Censur: tillåten från 11 år
Filmstaden i Linköping
"SPRÄNGARENS" eventuella storhet gick mig förbi och när nu Annika Bengtzon återvänder till vita duken i "Paradiset" är jag helt förvirrad. Jag förstår helt enkelt inte det här men min kropp pirrar av obehag. Framför mig på duken flimrar bilder men de tycks inte tjäna något syfte. Tack gode gud för Jens Fischer tänker jag. Utan denne fantastiska fotograf hade kanske även det visuella varit förvirrande. Nu är bilderna oerhört vackra. I övrigt är produktionen tråkigt slentrianmässig av vanligtvis duktiga personer. Man undrar om de verkligen ville göra ytterligare en Annika Bengtzon-film.
"Paradiset" utspelar sig ett par år innan "Sprängaren". Annika har ännu inte träffat sin man och jobbar som redigerare. Däremot är hennes nyfikenhet svår att stoppa och hon arbetar med en artikel om ett kvinnohem på sin fritid. Ett maffiamord begås och Annika får kontakt med en bosnisk kvinna som synts på mordplatsen. Annika hjälper kvinnan genom att ge henne skydd på kvinnohemmet, på "Paradiset".
Grundhistorien i "Paradiset" är det inget fel på. Annika är ett starkt kvinnoporträtt. Hon är en ambitiös yrkeskvinna med ett trassligt förflutet till en våldsam man som hamnar i kaotiska situationer. Dessutom blir hon förtjust i en gift man. Med ett sådant upplägg tycker man att det borde hetta till. Det gör det inte.
Om vi börjar med mordhistorien. Vi får aldrig någon inblick i arbetet för att snoka reda på ledtrådar eller hur journalister hittar sina källor. Vi hör dem bara säga "vi vet ingenting" för att fem minuter senare rapportera exakt om vem mördaren var och varför mordet skedde.
När det gäller kvinnoporträttet är det nästan samma sak. Filmen är inte intresserad av att utforska Annikas lidande utan förmedlar endast fakta. Likadant är det med Aida, den bosniska kvinnan. Hennes historia är värd en egen film men vi får nöja oss med några snabba tillbakablickar i filmens slutskede. Dessutom undrar jag varför en reporter av Bengtzons kaliber inte frågar ut Aida om hennes bakgrund och inblandning i mordet. Men som sagt, jag förstår inte det här.