Det är en riktig Tranströmer-vinter. Sådana som det var i början av 1960-talet då Tomas Tranströmer var ung fängelsepsykolog på Roxtunaanstalten utanför Linköping.
Snö, vinter, februari, orden sjunger i Tranströmers tidiga dikter. På Roxtuna skrev han samlingen "Klanger och spår" med dikten "Vinterns formler". Eller "Ensamhet" om den hala kvällen i februari då han i snöyran nästan frontalkrockade på östgötaslätten, och kände:
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Minns ni när han var på biblioteket i Linköping en novemberkväll 2004, spelade vänsterhandspiano och berättade, genom hustrun Monica, om sitt skrivande? Hans senaste bok, haikusamlingen "Den stora gåtan", hade just kommit ut och Augustprisnominerats. Efteråt berättade han att han skulle fortsätta skriva.
Men någon ny diktsamling har inte kommit. Det är drygt fem år sen, han måste vara 79 snart, och stroken som tog hans tal och högerhand fick han redan 1990. Hur mår han? Skriver han?
Jag ringer lägenheten i Stockholm, där de bor sedan åren i Västerås. Monica svarar direkt, och berättar gärna:
Tomas mår ungefär som när han var i Linköping 2004 men är tröttare, spelar piano varje dag, har svårt att gå ut på de dåligt snöröjda gatorna i Stockholm, så nån vidare Tranströmer-vinter är det inte för honom i år. Men han får många besök.
Så den stora frågan - blir det någon ny diktsamling?
Nej, säger Monica, nej, det blir det troligen inte. Tomas skriver en del, men en hel diktsamling, nej, "det är alldeles för mycket jobb". Så hör hon kanske min besvikelse och några stänk av en känsla som liknar sorg, och lägger till: "Men man ska aldrig säga aldrig".
Men, någon ny bok finns inte halvskriven eller nära. Däremot berättar Monica att Tomas nyligen skrev ett prosalyriskt stycke om just sin tid på Roxtuna (1960-1965), och skickade till sin uppskattade chef där, läkaren Ulla Bergqvist som är i livet och i 90-åren.
Tomas trivdes i Linköping, berättar Monica, särskilt de första åren, sedan blev arbetet med unga kriminella för svårt att kombinera med skrivandet. Hon själv var bara 19 när de kom hit från en liten etta i Stockholm, Tomas 28-29 och inte ens utexaminerad. Plötsligt fick de en stor tjänstebostad med golvvärme och vackra fönster. De tyckte att det var fantastiskt.
De två döttrarna föddes i Linköping, det var en lycklig tid. Tomas brukade ta sin lilla Renault utan värme och åka ut nånstans för att få vara ifred och skriva, minns Monica. Linköping var en liten stad då och när Tomas behövde bryta isoleringen åkte han in till biblioteket och läste tidskrifter.
Och visst skrev han, förutom "Klanger och spår" nämner Monica dikten "Dagsmeja" i samlingen "Den halvfärdiga himlen".
Dagsmeja. Bara ordet, ett av de vackraste jag vet. Och i år, när vi fått en riktig Tranströmer-vinter, har vi mycket dagsmeja att se fram emot.
ÅSA CHRISTOFFERSSON