NY BOK
Antonio Tabucchi: Tristano dör
Översättning: Viveca Melander
Wahlström & Widstrand
Till vingårdarnas Toscana har Tristano, plågad av kallbrand och sprängande huvudvärk, dragit sig tillbaka för att avsluta levnadsbanan. Det är 1900-talets sista sommar och med morfinets benägna bistånd hög tid att göra bokslut. Inte bara över ett blodigt sekel, fyllt av hjältar och förrädare, ideal och svek, utan också över det egna livets värden och vägval.
Som vittne och nedtecknare har denne Tristano tillkallat en prisbelönad författare, händelsevis jämngammal med Tabucchi (född 1943). Utan att avslöja för mycket måste man ändå till protokollet föra att Tristano, som i Grekland just 1943 skall ha dödat en grupp tyska soldater, och ju längre romanen lider håller ett slags räfst- och rättarting med författaren och litteraturen som sådan, kan liknas vid en far som vänder sig till en oerfaren son.
Annorlunda uttryckt är det möjligt att läsa (meta)romanen som ett fortlöpande samtal om diktens räckvidd och sanningsanspråk. Ja, rentav som en anklagelseakt riktad mot ingen annan än Tabucchi själv. Författaren, en livsoduglig förfalskare? Eller en melankoliker som bearbetar minnesbilden: ryggen av den försvinnande fadern?
Jämfört med italienarens publika succé, "Påstår Pereira", därtill framgångsrikt filmatiserad med Marcello Mastroianni i huvudrollen, är detta -- sett till såväl stoff som form -- en betydligt mera avancerad och svårtillgänglig roman.
Även här visar han sig vara en receptiv stämningsskapare som turnerar ödets nycker och tillfälligheternas makt, men kompositionen är sannerligen ingen nocturne, snarare en legering mellan Borges och dennes raffinerade labyrinter och ett slags kontrapunktisk romankonst, bräddad med pronomenskiftningar och perspektivförskjutningar, omtagningar och motsägelser, eleganta historiespekulationer i det lilla och stora.
Perforeringen mellan dröm och fakta, inre och yttre värld, symboliseras i den toscanska villans nu-rum på det allra enklaste och effektivaste vis av en eventuell spyfluga -- "hör du den också eller är det i mina öron det surrar?".
Det har blivit en roman som, sanna mina ord, behöver läsas två gånger, alldeles oavsett hur insatt man är i vad den referensrike och intertextuellt förtjuste Tabucchi mer än något anspelar på: den grekiska mytologins teman och trådar, ögonblick och kärlekshistorier... lika dödsdömda som Clark Gable och Marilyn Monroe var under inspelningen av "De missanpassade".
För att inte skrämma bort presumtiva mottagare bör det påpekas att Tabucchi även har god hand med populärkulturen och ett särskilt elakt öga till det egna landets mest förödande utövare och exploatör av den. I implicit anslutning till Berlusconi används ett träffande begrepp, "puckolucko". Det surrar, snurrar.