Finlandssvenska poeten Tua Forsström är så betydande att bokomslagets innerflikar på den nya diktsamlingen har lämnats tomma – hon behöver inte någon presentation. Hennes författarskap är prisat, översatt, läst och älskat.
"En kväll i oktober rodde jag ut på sjön" är en tunn volym i litet format och Tua Forsströms elfte diktsamling. Jag ser författarskapet som en metod att formulera och samla livserfarenhet, att glimtvis komma till klarhet med orsakssammanhangen i våra liv. Tua Forsström har därför genom åren skrivit fantastiskt många minnesvärda diktrader, som denna: ”Vad än kärleken är – ingen fann skydd däremot.” Hon litar på att det finns en gemensam upplevelsevärld som kan växelverka med läsaren. Skrivprocessen är långsam. Imperfektum – med minnets eftersläpningar och utblick över den genomlevda tiden – är hennes tempus.
Tua Forsströms tonfall, landskap och musikaliska rytm är smittande och omisskännligt. De nya dikterna är som en reviderad karta där mycket känns igen: det meteorologiska språket, de ensamma gudsförgätna platserna, städerna, samtidigheten, omsorgen om djuren, vardagen som kontinuitet i våra liv. Barndomen går parallellt med åldrandet, rosorna och snön, minnet och glömskan. Kvar finns även bilderna av den förhöjda livskänsla som kommer när magiska ögonblick slår till mitt i vanligheten:
men jag önskar att du hade sett det röda
molnet dessförinnan som plötsligt stod där över viken
underifrån belyst av solen som gått ner
när jag körde hem från Ekenäs
och speglingen i vattnet, det brann!
Jag överdriver inte. Ett par minuter senare
var allt som vanligt men förändrat
Fåren går och betar, stannar upp
Nu är det oktoberkväll och sent på jorden. ”Vi tror att i morgon ska vara som i dag”, men tiden rusar och vi blir alla äldre. ”Dagarna går hur lätt som helst” och en hemlighetsfull röst, kanske en död förälder, säger ”Du är ju gammal nu lilla barn”. En kör sjunger om kindness, generosity och solidarity. Tre lysande ord i en ljusfattig månad. Tua Forsström fortsätter utforskandet av varats under med sitt direkta, samtalsinbjudande tilltal som är så lätt att tycka om: ”Det finns kanske platser inom oss där vi inte har varit?”