Marie Lundquist:
De dödas bok
Albert Bonniers förlag
"Döden, döden, döden" lär en nu avliden författare ha inlett varje telefonsamtal till sina systrar. Som en besvärjelse till livet, livet, livet.
Marie Lundquist återkommer nu till den rena poesin efter en "En enkel berättelse" och "Monolog för en ensam kvinna".
De senaste böckerna har snarare rört sig kring det som i brist på bättre kan kallas prosapoesi eller möjligen poetiska berättelser.
Meningar som fyller sidans hela bredd men där varje ord är ciselerat och oumbärligt, vägt på guldvåg, elaborerat till sin inre kärna av tecken och utsägelser. Språk fyllt med tyngd, märg och ben.
"De dödas bok" består av avdelningar som "Åtta passionsdikter" ursprungligen skrivna till en serie fotografier av Christer Strömholm som avbildar gestalter ur Gamla testamentet. Till Maria Magdalena, till Veronika, till Barrabas. I "Till dig, Witold" anas en djup bundenhet och själsfrändskap med Witold Gombrowicz - författarnas författare.
I "Daidalos irrgångar" kommer kanske kärnan i samlingen bäst fram: "all den tid det tar/ att växa in i döden/framkallas i absolut mörker/härma livet/bara för att förlora det".
Paradoxalt blir ju en "de dödas bok" lika mycket en bok om "förberedelserna/ mejslandet, spettandet". Annat är aningens fjärilslätt: "orden kastas/ur ur omloppsbanan/omformas, angrips/av allt som fladdrar/tillbaka in i munnen".
Trots att Marie Lundquist väl främst räknas som en poet-poet försvinner lite av särprägeln i det kort-korta formatet.
Prosapoet skulle nog vara ett bättre epitet. Det är precis som att raderna vill bli lite längre, utveckla en aning mer generösa bilder, större ordkonstellationer, mer upprepning, vandra vidare och runt i större rymder med den massa som vissa passager äger. Ändå är denna tunna samling mäktig i sin starka koncentration. Bäst uttryckt i förlängningen av dess motto: "De äro icke döda, De sova icke, De har blott vaknat ur tidens dröm."