I grunden är alla människor goda, hävdar den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu i sin bok om godheten (skriven tillsammans med dottern Mpho, också präst i den anglikanska kyrkan). Att alla människor i grunden är goda följer enligt Tutu av att vi är skapade till Guds avbild. Inte heller är Guds kärlek beroende av att vi är goda. Han älskar oss alla lika mycket.
Detta är en teologi som inte är helt lätt att ta till sig. Ondskan är alltid en avvikelse från det normala, menar Tutu. Och det är aldrig för sent att återvända till det goda.
Mår bättreDet är lätt att se att det är denna tro som låg bakom den försoningskommitté som Desmond Tutu ledde efter demokratins införande i Sydafrika. Offer och förövare fick berätta om vad de varit med om. Förövarna fick förlåtelse om de öppet erkände alla onda ting de varit med om.
Boken handlar om hur vi mår mycket bättre om vi verkar för det goda. Det är inte lätt alla gånger, medger Tutu. Och han vill inte att vi ska anstränga för att vara goda, det fungerar inte.
Istället ska vi försöka sätta oss i en sådan sinnestämning att det blir naturligt att göra gott i stället för ont. Och när vi ändå halkar snett och gör eller säger något som skadar någon måste vi vara snara till att be om förlåtelse.
Ett föredömeDesmond Tutu har säkert levt efter denna sin regel. Det har gjort att han förmått höja sig över allt det onda han sett på nära håll och hålla sin goda vilja och kamplust levande.
Han är ett inspirerande föredöme. Men jag tror inte många orkar med den osjälviskhet och glädje som präglat denna märkliga gestalt.
Jag har själv träffat honom vid ett par tillfällen under apartheidtiden och även efter de mest dystra upplevelser var hans förmåga att visa glädje och hoppfullhet helt märklig.
Han kom att spela en lysande roll i den fredliga kampen mot det sydafrikanska rasförtrycket. Nobels fredspris var mycket välförtjänt.
ERNST KLEIN