Mårten Andersson – ”Under ytan”
Betyg: 4/5
11/4, Linköping, Konsert & Kongress, Garden
Mårten Andersson har under flera år fungerat som den sammanhållande mittpunkten i svensk ståupp. Som ciceron för institutionen Raw har han fört ut hur många ståuppare som helst på scener runt om hela landet. Han har alltid gjort sin del av föreställningen bra, men ofta har det varit med känslan att han är där som en sorts glorifierad konferencier.
Med sin soloföreställning ”Under ytan” är det inga tvivel om att det bara är Mårten Andersson själv det handlar om. Han inleder med att gå upp på scen helt utan musik och börjar prata om sina drömmar och brister, utan några humoristiska inslag. Det är inte det enklaste sättet att få igång en publik, och stämningen är till en början avvaktande. Det hjälper inte heller att Garden är en bit från fullt.
Mårten Andersson har dock en förmåga att undan för undan bygga upp skratten, och efter ett tag är dominerar gapskratten. Vissa av greppen är ganska enkla, som fylle-läten, men Mårten gör dem så bra att det inte är annat än fruktansvärt roligt.
Ett mer eller mindre obligatoriskt grepp i svenska ståuppföreställningar är vändningen ned mot det gravallvarliga. Är det inte krig eller mobbning så är det personliga hemligheter som ska utforskas. ”Under ytan” är inget undantag, och även om det gjorts förut så fungerar det och känns inte gammalt. Mårten visar med eftertryck att han klarar av att vara seriös.
Föreställningen vänder sedan upp igen, och det blir en väldigt rolig avslutning. Den absoluta höjdpunkten nås med avsnittet om rallyförares språkkunskaper, då gapskratten är tillbaka. Mårten Andersson klarar mer än väl av att själv vara huvudattraktionen. Och kan du hålla en närapå två timmar lång monolog om dig själv utan att det blir för mycket ältande, är det imponerande i sig.