âHade mitt arsle varit lika fult som ditt ansikte skulle jag för evigt skita i mörkerâ. Med de orden nĂ„dde ett TwitterbrĂ„k sin absoluta botten i veckan.
Bakom brÄket stod journalisterna Joakim Lamotte och Christoffer Röstlund Jonsson. Det de grÀlade om var huruvida journalisternas ointresse för landsbygden Àr det som ligger bakom Sverigedemokraternas framgÄngar eller inte. SjÀlv har jag ingen glasklar uppfattning om just det. DÀremot har jag mÄnga uppfattningar om den hÀr sortens TwitterbrÄk.
Jag har nÀmligen lÀnge nÀrt en utprÀglad hatkÀrlek till just Twitter. à ena sidan Àlskar jag nÀr stickorna yr och debattörer lÀser lusen av varandra med hjÀlp av korta, skriftliga dolkstötar. à andra sidan har jag sÄ oerhört svÄrt för det skolgÄrdsaktiga med Twitter.
Alla som befinner sig i skolan eller tĂ€nker tillbaka pĂ„ den, vet att det lĂ€ggs en oerhörd massa energi dĂ€r pĂ„ att tillhöra rĂ€tt gĂ€ng. Med hjĂ€lp av sĂ„vĂ€l subtila signaler som övertydliga manifestationer sker en stĂ€ndig sortering: Ăr du cool, nördig, snygg, ful, ordentlig, strulig, rolig, trĂ„kig, populĂ€r eller utfryst? NĂ„got mĂ„ste du vara. NĂ„gra mĂ„ste du tillhöra.
PĂ„ samma sĂ€tt handlar Twitter om att fĂ„ mĂ„nga följare eller att följa dem som har flest antal ârĂ€ttâ följare. Sticker du ut det minsta Ă„siktsmĂ€ssigt blir det snabbt brĂ„k och Ă€r du inte vansinnigt vass och aktiv i din formuleringskonst dĂ„ sĂ„ avföljs du, samtidigt som ett annat gĂ€ng fĂ„r upp ögonen för dig och börjar uppvakta dig med retweets.
Twitter Àr ett skyttegravskrig med tydliga grÀnsdragningar och allianser. De skarpaste grÀnserna gÄr dels mellan vÀnster och höger och dels mellan dem som Àr för eller emot Sverigedemokraterna. I alla dessa lÀger finns det Äsiktspoliser som stÀndigt Àr beredda att hugga och markera nÀrhelst nÄgon sjunger fel i kören.
Det har talats mycket om âĂ„siktskorridorenâ pĂ„ sistone, det vill sĂ€ga pĂ„stĂ„endet att âvissa saker fĂ„r man inte sĂ€ga i det hĂ€r landetâ. Jag vĂ€nder mig emot den beskrivningen. Allt fĂ„r visst sĂ€gas i det hĂ€r landet! Vi har nĂ€mligen inte bara en Ă„siktskorridor utan flera stycken. Vad du sĂ€ger avgör i vilken korridor du hamnar. VĂ€l dĂ€r inne kan det dock vara ganska syrefattigt.
VĂ€nstern har sin korridor, liberalerna sin och feministerna sin. De allra smalaste Ă„siktskorridorerna hittar man ofta hos de mer eller mindre högerextrema. I stĂ€llet för det slentrianmĂ€ssiga pĂ„stĂ„endet att âdet fĂ„r man vĂ€l inte sĂ€ga i det hĂ€r landetâ borde man alltsĂ„ sĂ€ga: âdet fĂ„r man vĂ€l inte sĂ€ga i den hĂ€r korridorenâ, beroende pĂ„ vad det Ă€r man vill ha sagt.
Jag har svÄrt för Äsiktskorridorer. Det beror inte pÄ att jag sjÀlv saknar Äsikter eller vÀrderingar utan pÄ att jag ogillar nÀr folk stÀnger in sig i ekokammare och bara lyssnar pÄ varandra, för att det Àr bekvÀmt, mysigt och ger status i gruppen.
NĂ€r inte ens tvĂ„ journalister som delar samma grundlĂ€ggande vĂ€rderingar, kan ha en eftervalsdebatt pĂ„ Twitter utan att det slutar i gemena beskyllningar om att den andre Ă€r en âmental lĂ„dbilâ, dĂ„ Ă€r frĂ„gan om vi kan ha nĂ„gon debatt över huvud taget?
Alla mÄste inte byta korridor, men att öppna ett par dörrar och vÀdra lite skadar inte.