Tre av de tolv avdelningarna i Jenny Tunedals andra diktbok, "Kapitel ett", har försetts med rubriken "Jag tänker på honom under en månad". I en avslutande not förklarar Tunedal att hon i dessa bedrivit "en identifikatorisk (kleptomanisk) läsning av tre böcker av Ludwig Wittgenstein" - nämligen "Zettel", "Om visshet" och "Särskilda anmärkningar". Vare därmed antytt att Tunedal har en intellektuell och språkfilosofisk ambitionsnivå långt utöver det vanliga. Och att läsare på jakt efter hennes genuina röst eller ett karaktäristiskt temperament, ja en utpräglad Tunedal-stil, med stor sannolikhet blir besvikna.
Det är alltså inte som hos Tranströmer eller Sonnevi, Lugn eller Jäderlund - redan i anslaget eller senast efter ett par rader känner den vane igen dem. Snarare vågar man påståendet att Tunedal medvetet utvecklat en opersonlighetens estetik, där halten hos utsagorna och satserna - kanske rentav den implicita etiken, eller säg verkligheten och sanningen - inte bör skymmas av en iögonfallande eller välljudande konstfärdighet.
Trots att boken turnerar tungt vägande teman - släkt och familj, kärlek och längtan, död och förlust, sorg och ensamhet inte minst - är den påtagligt torr och osentimental. Som stod mottagaren mera inför en arkitekts, lingvists eller matematikers försök att tygla och organisera starka känslor än inför en traditionell poets motsatta tendens att förstärka och överdriva mera vardagliga förnimmelser och erfarenheter.
Även när hon med skärpa - och just då närmare Freud än Wittgenstein - undersöker ensamhet ur ett psykologiskt och melankoliskt perspektiv finns det en hård kärna av analytisk saklighet.
Abstrakt, akademiskt, teoretiskt? Det är konkret också, särskilt i framskrivningen av trädgårdar, rum, hus. Och förmågan att hålla igen gör paradoxalt nog läsaren osedvanligt delaktig. En originell diktbok, kort sagt, som tål flera omläsningar.