Redan medan hon fortfarande var elev på Konstakademien i Stockholm begav hon sig till Paris som elev hos André Lhote och blev därmed förtrogen främst med kubismen. Senare i Italien kom hon i kontakt med den futuristiska rörelsen. Under 1920- och 30-talen bodde hon på olika platser på kontinenten, men arbetade också som formgivare åt Arabia och det finska glasbruket Rihiimäki. Hon blev en av de mest internationella artisterna i Sverige och genom att hon behärskade fem språk kunde hon delta i alla intellektuella kretsar.
Själv ville hon helst måla men arbetade med formgivning också som ett sätt att försörja sig.
Man tänker sig att umgänget i de avantgardiska konstnärskretsarna i Italien skulle påverka hennes måleri i experimentell riktning, men snarare blir hon alltmer minimalistisk och i några små stilleben söker hon snarast det upphöjda lugnet genom ett puristiskt anslag. I dessa målningar ser man italienarnas påverkan tydligt.
Men det som tränger på betraktaren är de många självporträtten, där hon ständigt söker efter sin egen identitet. Porträtten kan vara mediterande, poserande, manhaftiga eller representativa men aldrig självutlämnande.
Det finns någonting oförlöst i dessa självporträtt. Tyra Lundgren hittar inte sitt ego.
Som konstnär pendlar hon mellan det dekorativa och en djup andlighet. Hon nöjer sig inte med ytan och det lättfångade utan försöker nå en annan mening med sitt bildspråk. Samtidigt är hon en ensam människa mitt i ett rikt internationellt nätverk.
När hon på grund av andra världskriget får överge sin ateljé och bostad i Paris och flyttar för gott till Sverige blir det keramiken som upptar henne alltmer. Hon får ateljé på Gustavsberg och där kan hon utveckla sitt stora kunnande inom stengodstekniken. Hon arbetar med grova chamotterade leror och använder ett expressioniskt formspråk i kubiserande anda i sina stora reliefer.
Men när hon gör sina stora monumentala utsmyckningar faller hon tillbaka i en mer traditionell form som i den stora reliefen "Märkeskvinnor" till dåvarande flickläroverket på Södermalm. Det är en klassisk relief med Elin Wägner, Ellen Key, Selma Lagerlöf och många fler framträdande kvinnor.
Vid sidan arbetet på fabrikerna hade hon en egen verkstad, en pionjär som själv brände sitt stengods och en föregångare för alla de individuella kvinnliga keramiker, som satte upp egna verkstäder på 1950-talet. På sin gård på Gotland skulpterade och brände hon sina fåglar.
En kort tid formgav hon en kollektion åt Reijmyre glasbruk. Tillsammans med ett par italienska glasblåsare gjorde hon glas av Veninityp, blå med vita påklippta och invälvda trådar. Det var en kollektion som skilde sig från allt vad tidigare gjorts i Sverige. I samband med Reijmyres 150-årsjubileum visades det på Östergötlands museum.
Det är en gripande utställning, välhängd och vacker, som samtidigt belyser svårigheten att i förra århundradet förena kvinnorollen med konstnärsrollen.
Gunnar Lindqvist
Utställningen öppnar i dag och pågår till 27 maj.