Det är ingen nyhet precis att tyska romanförfattare uppehåller sig mera vid 1900-talshistorien än kollegor från andra nationer. Hur skulle det kunna te sig annorlunda?
Skulden vilar också tung över stoffet i två skickligt översatta romaner, "Kaltenburg" och "Hemkomsten". Skulden, den mer eller mindre banala ondskan. Bagatelliseringen av det förflutna, det skuddade stoftet. Rättfärdigandet, relativiseringen. Anpassligheten.
För bägge författarna, Marcel Beyer och Bernhard Schlink, är det tredje boken på svenska.
Med kortromanen "Högläsaren" vann Schlink både vördnad och publik. Med berättelsesamlingen "Kärleksflykter" (hos oss 2001) konsoliderades hans position som det mindre formatets mästare. "Hemkomsten" - jo den anspelar på (irr)färderna hos en viss Odysseus - är en betydligt större satsning.
Beyers ambitionsnivå har varit hög från början. I förnamne Prousts efterföljd har han i två romaner, "Flyghundar" och "Spioner", först utforskat rösten och hörseln, sedan ögat och seendet. Mot en nazistisk fond. I "Kaltenburg" förs vi kalejdoskopiskt, via framför allt ornitologin, in eller ner till de andra sinnena: lukten inte minst.
Om det stinker? Som det stinker!
Du kommer inte, vare sig tysk eller svensk, undan 1900-talshistorien. Både Beyer och Schlink har övertygat mera tidigare, ändå bidrar bägge i de aktuella verken med något väsentligt, centralt: förståelse och förlåtelse är inte samma sak.
De är tyska exempel på en komplikation som ytterst och innerst handlar om Hitler, men även och lika mycket om den enskilda människans enkla belägenhet och tragikomiska strävan efter jämvikt, normalitet, spegling.
Så formeras den otäcka trestegsraketen: undanglidandet, förnekelsen, lögnen.
JAN KARLSSON